En av mina lyckligaste dagarna i livet var när jag hoppade in i en för tungt lastad, liten silvrig bil tillsammans med min mamma. Det var en fredag. Den tredje juli tvåtusenfemton, för att vara exakt. Jag hade gått av mitt sista pass som barnskötare. Hade kramats hejdå och snorat på barnhuvuden, jag knöt an till varenda en. När jag sitter där i bilen med mamma, radion dånar och jag vevar ner rutan för att känna sommarluften mellan mina fingrar, så förstår jag inte hur avgörande den där bilresan är. Vilken vansinnig slump av sammanträffande som gjort att jag helt plötsligt sitter i en bil på väg till Stockholm. Över en dag skall jag bli sambo, stockholmsbo och bonusmamma. Här börjar ett liv, och ett annat får ett abrupt slut. Det var det jag inte var beredd på.

När jag sitter där i bilen så slår magen volter, jag känner mig fri för första gången i mitt liv och odödlig. Det jag inte förstår är att man aldrig börjar ett liv utan att lämna ett annat. Jag förstår inte att jag aldrig mer skall få sitta i soffan med mamma om kvällarna, om än i tystnad så får jag vara med henne en stund och då och då så känns allt precis som det skall vara. Som det bör vara. Jag förstår inte hur sällan jag kommer få se mina syskon. Att jag kommer gråta mig till sömns de sex första månaderna i en ny stad av saknad och längtan. Jag förstår inte då, hur det dåliga samvetet kommer att bli en del av min vardag. Det är alltid någon som man inte hälsat på. När mina vänner åker utomlands, eller bråkar med sina pojkvönner så kommer jag en dag inte att vara den första som får veta det. Vänner som jag haft och älskat i många, viktiga år.

Jag förstår inte att jag aldrig mer kommer att möta Emma för en utekväll på det sunkiga Harrys i Kungsbacka, och tacka fan för det men det var kärlek i de där kvällarna. Om jag hade förstått, så kanske jag aldrig hade lämnat. Om jag hade vetat hur det är att missa flera centimeter av min lillasyster som bara blir längre och längre för varje gång jag ser henne. Om jag hade vetat att jag skulle få ligga sömnlös om nätterna och undra om min lillebror lever, utan att bara kunna öppna dörren till hans rum. Om jag hade vetat att det blev slutet för min och mammas relation, jag trodde att den var slut men nu är den död. På riktigt. Om jag hade vetat att jag skulle sörja henne varje dag trots att hon lever. Kanske vore jag kvar då.

Jag har gråtit i tre timmar och det vill liksom inte sluta. Ofta när jag känner mig såhär, vilket är sällan nu så är det för jag har en text inom mig som måste ut. Jag tror alla som skriver fattar vad jag menar. Eller? Sen brukar det liksom vara över efter det. Jag känner mig lite yr. Det är som om någon suttit på en kran. Nu har det visserligen lugnat sig lite efter att jag chockat kroppen med en promenad i den äckliga hösten. Jag kollar på bilder från perioder i livet jag glömt, som gör så ont att bli påmind om för hur lite jag än vill ha den tillbaka så förstod jag aldrig att det en dag skulle vara över. Jag längtade bort så jävla mycket och jag längtar inte tillbaka men allt känns så abstrakt. Hur kan jag ha levt ett liv jag hatade, men ändå romantisera det nu?. Att min lillebror har varit kortare än jag har jag svårt att greppa. När var han det? Jag ser bilder på hur vi umgicks som familj, om än dysfunktionell och helt fruktansvärd många gånger så låtsades vi. Vi kommer aldrig mer låtsas. Kanske ser jag aldrig min mamma igen. Faktum är att jag inte ens vet om hon lever. För hon svarar inte och jag har inte sett henne sen i vintras.

Hösten är
Operationer
Missbruk
Fylla
Ett tomt kylskåp
Överfulla tvättkorgar
Ett övertrasserat konto
Lånade pengar
Cigaretter från Winston
Pizza på krita
Sömnlösa nätter i en rökfylld trea på rosengatan
Ambulansfärder och torra mackor på sjukhus
Maskinkaffe från St1
Mammas röda vinterjacka
Min lillebrors mörkblå
Behandlingshem
Familjehem
Jourhem
Min lillasysters pappa som inte finns mer
IG i svenska
Razzia
Överdos
Längtan efter en dyr vinterjacka
Övertid
För lite tid
En turkos fondvägg som skavde på min själ varenda dag
En taxi därifrån
En taxi dit

Att jag en dag skulle sakna att höra ljudet av min lillebrors frenetiska knappande på tangentbordet, som drev mig till vansinne, det kan jag inte förstå. Det kunde jag inte då. Det kan jag inte nu. När jag flyttade så släppte jag allt ansvar, jag kunde inte hålla kvar mer. Ibland så tänker jag att om jag inte hade flyttat, hade jag kunnat rädda något då? Hade jag kunnat limma och pyssla och pussla ihop allt någorlunda okej? Gjorde jag verkligen allt jag kunde? Jag vet att jag var tvungen att rädda mig själv från vad som hade kunnat bli min undergång. Men allting har ett pris och ibland kan jag känna att jag inte är värd det. När jag dricker dyra drinkar och låtsas som om jag är en helt vanlig människa så tänker jag på min mamma ibland. Har hon ätit? Andas hon? Har jag rätt att sitta här och må bra och låtsas som ingenting? Som om ingenting har hänt. Är jag värd att ta hand om mig själv? För hur gärna jag än vill att det skall vara tvärt om så kommer jag alltid i andra hand. För mig själv. Alla andra först, sen jag. Det är därför mamma blev som hon blev. Vi är lika på så vis. Det dåliga jävla samvetet.

Kanske är det vad jag måste göra, ta hand om mig själv för att inte bli som hon. Men jag hade så gärna velat visa henne, hur fint livet kan vara. Hur det är att ta promenader om morgnarna och äta middagar och prata sent inpå nätterna om helt vanliga saker. Jag hade berättat för henne om allt som händer i mitt liv och hon hade blivit stolt och ja. För hon sa en gång att jag kan göra precis vad jag vill och nu gör jag det och jag vill säga det men jag vågar inte. Det funkar inte så. Det vet väl fan jag med. Jag vet rent intellektuellt att jag är värd allt. Att jag förtjänar framgång och allt det där. Just ikväll har jag bara så svårt att känna att jag förtjänar att må bra, när jag inte ens vet om mamma finns eller om hon har tak över huvudet eller så. Det gör lite ont. Det har alltid varit jag som tackat nej till vår relation, stött bort henne. Men nu är det hon som stöter bort mig och det vuxna, kontrollerande barnet inom mig vill bara gå upp om nätterna och se så hon andas så jag kan gå och lägga mig igen. Jävla mamma.

Den där dagen är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv och jag kan än idag känna vinden mot min hand, och vibrationerna från motorn i kroppen. Men det kostar, det gör det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag började läsa Olivias bok "Bli kvar" igår som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Mina tårkanaler öppnades till max och känslor bubblade upp som jag stängt in i hjärnans mest dolda vrår. Det är snart två år som jag varit singel. Två år av mitt liv jag varit själv som varit så himla enkla på så många vis. Ingen som sårar en, begränsar en eller får en att tvivla. Jag vågar knappt fortsätta läsa boken, efter två sidor så värkte det i bröstet på mig och jag blir vansinnigt rädd bara jag närmar mig den känslan. Petar i såret. Även om jag är helt över allt som hände med mitt ex, så har jag nog aldrig riktigt tvättat såret om ni fattar. Det var alldeles för sjukt för att ta in där och då, att om jag hade varit helt och hållet mottaglig för sorgen så hade jag gått under och förtvinat i den. Den historien är så.. stark för mig. Av ALLT jag gått igenom så var det sjukt nog det värsta.

Jag har dejtat en kille i tre veckor och även om jag är en annan person nu än för två år sedan så har jag redan förberett mig på att det är över innan något ens skulle börja (det har inget med honom att göra). Vad vet jag, det kanske det redan är? Jag har förberett mig på att han tröttnar, hittar någon "bättre", eller bara inte vill träffa mig mer för jag vet ju hur jävlig jag själv varit mot män. Så jag vet hur tankarna går eller kan gå. Hur snabbt vindarna kan vända. Idag skulle jag dock aldrig lägga min lycka i någon annans händer. Aldrig bygga mitt slott på mark som inte är min. Jag skulle inte gå under. Men jag är fan riktigt skadad av mina tidigare relationer. Fan ta er ändå. Hoppas ni har skärpt er. Detta har som sagt ingenting med denna killen att göra i sig, men det leder in mig på funderingar kring sånt här eftersom jag faktiskt inte har träffat någon på rätt länge. Förutom tillfälligt då. Länge sedan jag kom i kontakt med den sidan av mig som så klart existerar.

Oklart vad jag vill förmedla med detta inlägget. Kanske att jag trodde att jag var odödlig känslomässigt tills jag läste om att bli lämnad. För även om jag inte varit den som faktiskt blivit lämnad, så blir man ju det på ett sätt ändå. Jag blir alltid bortvald. Jag räknar inte med att någon väljer mig som vän, som partner eller ens för kvällen egentligen vilket är sjukt för jag kan knappt tänka mig en bättre flickvän än jag haha. Någonstans är det me, myself & I typ i slutändan. Möjligtvis mina syskon då. Men jag är så oerhört medveten om att man föds och dör ensam. Ibland tänker jag att jag kanske hellre aktivt dör ensam, än att bli lämnad ensam någonsin igen. Visst låter det riktigt deppigt? Sjukt ambivalent dessutom.

Äh. Det här är egentligen bara tankar som går direkt från min trötta hjärna och blir till bokstäver som inte betyder något. Söndagsfunderingar, de klassiska. Imorgon kommer jag se på detta och ba "such a drama queen var ba tyst varför måste du alltid skriva allt du tänker". Nu skall jag äta pizza. Puss!

Fotograf: @Jasminella

Likes

Comments

Har du inte sett det omtalade klippet jag syftar till så klicka här.


När du läser den här texten så ber jag dig ha ett öppet sinne. Jag ber dig försöka släppa ditt eget ego. Kliva ur den mansroll du är född in i. Bränna offerkoftan du byggt en koja av. Kasta in alla dina förlegade åsikter i den elden när du ändå är igång.. Jag ber dig försöka förstå. Om du läser den här texten så vill jag att du tänker på dina döttrar en extra gång. På farbröders ölkladdiga händer på deras oskyldiga kroppar på ett svettigt dansgolv. Händer som aldrig givits tillåtelse att beträda deras kroppar, men som en dag, och jag är ledsen över att behöva säga det, kommer att ta den rätten. Händer som kommer att att röra vid deras kroppar, för hur mycket vi än debatterar, skriker, protesterar och höjer rösten så kommer det alltid att finnas män som du som tystar ned oss. Vars trevande händer i en trång folkmassa innanför min kjol bara är på skoj. Det är ju bara lite "farbrorstafs".

Tvåhundra meter mellan mig och tunnelbanan saknar belysning. Tvåhundra meter ökar puls, andning och steg och jag håller ibland till och med andan och går så fort att det bränner i smalbenen för att fly mörkret så snabbt jag kan. När jag ser silhuetten av en människa framför mig så ser jag också potentiella flyktvägar. Framför mig ser jag bilder av en apatisk vän till mig under högstadiet som vaggar fram och tillbaka i sin säng en söndagsförmiddag 2009. Hennes blick är som förbytt. Under hennes promenad hem träffade hon en till synes trevlig kille. De satt ned på asfalten mot ett stängsel utanför en idrottsplats, rökte en cigarett. Han var vad du skulle kalla för "flirtig". Den där flirtigheten vi måste värna om. Det härliga! Det lekfulla och romantiska. När jag ser att silhuetten jag mött i mörkret är en kvinna så kan jag andas ut.

Lås oss kalla henne för Sara. Sara blev våldtagen den kvällen. Han drog ned hennes byxor och hon skrek för sitt liv, sedan förstörde han det. Hennes liv. Förövaren såg ut som vilken Kalles Kaviar-pojke som helst. Han blev aldrig gripen. Ibland så tänker jag på honom, på förövaren. Är det han som jag möter under de tvåhundra meterna på vägen hem klockan fyra på morgonen? Inte? Det låter osannolikt tycker du kanske. Vad är oddsen för att det skulle vara han. Det kan ju lika gärna vara en flirtig, härlig kille och vi gifter oss på Bali och får fyra vackra barn ihop. Eller så tränger han in i mig mot min vilja. Lägger händer på mig jag inte kan slå bort. Han är den flirtiga mannen du vill att jag inte förväxlar med våldtäktsmannen. Har jag råd att chansa, tycker du?

Lås oss kalla henne för Lina. Vi står på en bar i en stökigare del av Göteborg. Hon utbyter en blick med en till synes "flirtig" och trevlig kille, som du inte vill att vi skall förväxla med den "riktiga" våldtäktsmannen. Han går mot oss, tar ett fast grepp om hennes underliv och sedan försvinner han bland myllret av människor. Det var ju bara lite farbrorstafs, säger du. Förhoppningsvis behöver dina döttrar aldrig möta den här mannen, men statistiken säger annat.

Låt oss kalla henne för Sofia. Sofia följer med en till synes helt vanlig kille hem från klubben. De har varit flirtiga och pratat i flera timmar, de har till och med hånglat på uteserveringen. Han är ursnygg, lång, har ett varmt skratt och en dyr kostym. Men de börjar bli väldigt fulla och framför allt han så de åker hem. Sofia blev utsatt för ett grovt övergrepp den kvällen. Han ville att hon skulle ge honom oralsex. Så han såg till att det hände. Till en början när hon sa nej och vände bort huvudet så skrattade han bara med sitt härliga, varma skratt och tjatade sådär lite gulligt och flirtigt. Det får man inte förväxla med ett övergrepp, tycker du. Sedan blev han allt mer våldsam och såg till att hon gav honom oralsex. Han slet i hennes hår, höll fast hennes huvud och hon grät så tårarna sprutade. Men låt oss inte glömma, han är ju bara den där fulla, flirtiga mannen som gör fel ibland. Det är sådant som händer. Alla gör fel ibland, säger du.

Inatt när jag gick hem mötte jag två män. Redan när jag ser deras ryggtavlor så får jag kaninpuls. Det är bara vi här nu, ingen skulle höra mig skrika. Jag står kvar på perrongen och ser deras ryggar försvinna i mörkret. Det är iskallt ute. När jag till slut tänker att nu måste de vara borta för länge sedan, så rundar jag hörnet och går nästan in i den ena mannen. Han är svartklädd och nästan dubbelt så lång som jag och han frågar om jag inte vill prata lite. Klockan är halv fem på morgonen. Kanske ville han bara vara lite flirtig, kanske ville han bara farbrorstafsa lite, kanske skulle vi gift oss på Bali. Statistiken visar dock på att det är större chans att han vill våldta mig, än att vi blir ett kärlekspar. Har jag råd att chansa, vad tycker du?

Statistiken visar även på att dina döttrar kommer att bli utsatta och den dagen så ber jag dig att ta deras händer och lyssna på varenda känsla, stötta varenda timma och aldrig någonsin förminska det faktum att vi kvinnor, tjejer, flickor behöver vara rädda. Vi måste vara rädda. Vi måste rädda oss själva.

Du säger att vi måste behandla alla anklagelser som misstankar, och inte som faktiska brott. Men du vet lika väl som jag att det är större chans att jag blir fälld för att jag en gång i mitt liv laddade ner en skiva av Björn Rosenström, än att chefen som utnyttjade mig, killen som tog sig rätten till min kropp, mannen som hörde mitt nej men tog det som ett ja, skulle bli fällda för de brotten. Jag ber dig att fundera över varför det är så viktigt för dig att måna om farbrorstafs, flirtighet och att försvara mannen som "bara gjorde ett misstag" på fyllan. Det är på grund av dig sådana som du jag är redo att använda mina nycklar som vapen. Det är på grund av sådana som du som våra skrik inte hörs och våra känslor inte tas på allvar.

Jag ber dig försöka se att du är en del av problemet. För när jag hör dina korkade ord välla ur din mun så ser jag Linas, Saras och Sofias söndergråtna ansikten framför mig som alla blivit utsatta för en man som inte tyckt att de gjort något fel.
Det var bara på skoj,
Det var bara lekfullt.
Det var bara flirtigt.
Det var bara en fyllegrej.
Det var bara ett misstag.
Det var bara alla mina vänner.
Det var bara min lillasyster.
Det var bara min mamma.
Det var bara jag.
Det var bara din dotter.
Det var bara lite farbrorstafs.

Jag ber dig att ta vårt parti. Jag ber dig att skrika högt för vår skull. Jag ber dig att vara mannen som säger till när du ser att jag blir tafsad på i folkmassan, för jag tycker inte att det är härligt eller flirtigt. Jag vill inte. Jag är livrädd och jag är paralyserad och kan inte röra en muskel trots att varenda cell i min kropp får panik så står jag bara still och hoppas på att det skall gå över. Jag ber dig slåss för oss. Jag ber dig bli en man som jag inte behöver vara rädd för.


För jag vill inte vara rädd. Jag är så trött på det. Jag är så matt. Men jag måste vara rädd. Jag har inte råd att chansa.

Likes

Comments

Okej, nu går jag ut med det här innan mitt arbete ens fått chansen att gå ut med det til mina kollegor, men jag kan liksom inte hålla det inom mig. Jag har längtat så länge. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb på det viset att jag har typ världens finaste chefer, kollegor och jag har liksom alltid mått bra där. Men jag behöver göra någonting kreativt nu. Jag behöver få göra något jag så klyschigt; brinner för. Framförallt behöver jag mer tid. Mer tid till mitt uppdrag som mentor, får liksom ont i magen över att det inte hinns med. Mer tid till podden. Kan liksom inte ha ett 8-17 jobb om det skall hinnas med inspelning varje vecka under kontorstid. Mer tid till bloggen, mer tid till att skriva. Det är ju faktiskt skriva som jag vill göra, och då skall jag göra det. Kom på att jag inte ens sagt något till min familj. Pappa, var lugn jag löser detta!!!

Det är superläskigt. Jag har varit på mitt jobb i två år, men jag lovade mig själv att jag inte fick vara kvar längre än så. Det är superläskigt för att jag har en sån himla bra lön och har egentligen blivit erbjuden en bättre tjänst? Vad skall jag leva på nu liksom. Får verkligen bli proffs på att ragga drinkar på krogen eller något, haha. Får sälja mitt liv. Det löser sig på något sätt. Så länge jag kan betala hyran liksom. Fattig har jag ju varit under större delen av min uppväxt så det blir knappast så jobbigt. Studenter gör ju det? Nåja. Sån är jag. En allt eller inget person utan dess like.

Så vad händer nu? 

Ja, det är väl lite som att hoppa fallskärm och be till att skärmen vecklar ut sig innan man slår i backen. Det är så spännande allting, är både nervös och lycklig och livrädd. Äh. Jag står just nu i valet mellan två jobb. Det är inget superspeciellt så, men jag måste lämna besked idag vilket innebär att jag verkligen måste försöka få mitt shit together och sluta ligga på soffan och tänka på bröd. Så, det skall jag göra nu. Ta mig samman. Eller jo, det ena jobbet är faktiskt ganska speciellt för det känns typ skräddarsytt för mig. Okej, det är på NK i alla fall. Jag är fan sämst på att hålla saker hemligt i sådana här sammanhang. Tänkte också visa upp mina favoritprodukter från pressveckan här lite senare. Det var verkligen högt och lågt!

Allt är second hand (ja till och med skorna!) förutom jackan som är från Jofama såklart. Byxorna skall jag visa mer i ett annat inlägg. Min mamma har haft dem sen hon var fjorton! #nouwoutfit

Likes

Comments

När jag klev innanför dörren hade denna godbit äntligen landat på mitt hallgolv. För det första är det ju löjligt fett att ha en bästis som är författare? Kommer aldrig sluta skryta om det. Haha. Sen så ser jag uppriktigt fram emot att läsa den förstås. Det blir ju på något vis som att läsa en dagbok när det är någon man känner! Jag och Olivia connectade genom skrivandet för att jag delade hennes texter, så att läsa boken är verkligen något jag kommer njuta av. Är en sucker för att läsa om olycklig kärlek. Vad jag förstår så är ju ni också det, så köp boken! Varför inte säkra julklappen till typ alla ni känner redan nu? Perfekt idé ju.

Köp "Bli kvar" av Olivia Hagéus här: https://www.bokus.com/bok/9789188703040/bli-kvar/

Likes

Comments

... och det är tacksamt trots att det varit så himla roligt. Man lär sig så mycket. Eller jag, framförallt. Jag är ju mer introvert än extrovert så det är inte alltid helt lätt för mig att vara mitt allra bästa nio timmar i sträck. Men det blir bättre! Nu skulle jag behöva en vecka av riktig semester men nej. Igår skulle jag möta Olivia och jag gick liksom till fel ställe utan att ens tänka, sådan blir min hjärna av stress.

Skriver från min telefon nu och ville bara visa upp dessa svinfina brillor från Thierry Lasry jag provade igår. Vågar inte kolla prislappen, men man kan ju åtminstone drömma. Nu skall jag springa iväg på en intervju. Kram.

Likes

Comments

Hej gänget! I dagarna kommer en enorm uppdatering kring pressveckan, jag tänker att det är roligare när man kan sammanfatta. Jag börjar bli lite mör nu. Fötterna ömmar och ögonen är lite sömniga. Det är förstås superkul och fantastiskt att få göra detta, men det är mer "krävande" än mitt heltidsjobb så, det säger en del.

Nu sitter jag på Espresso house, jag som svor att aldrig gå hit igen.. Haha. Jäkla drog eller nåt? Är trött i ögonen från gårdagens event med Sweed lashes som var på kvällen. Har dock piggat upp mig med fransar från dem. Aldrig haft lösögonfransar på mig förut, kanske när jag var femton. Men! Snart kommer @Jasminella. Vi skall fota och sen dra mot Agency V. Gud. Jag har så dålig koll på precis allt nu. Skall eventuellt spela in ett avsnitt med Olivia idag på Acast, men jag vet faktiskt inte? Haha. Behöver en personlig assistent. Inte för jag har mycket att göra, jag är bara virrig. Vi hörs hörni.

Fick mitt hår stylat på Mildh press av en superduktig tjej. Aldrig varit så fin i håret? Kommer aldrig bli lika fin.

Likes

Comments

 "If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too." as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. (copied/pasted)

Vi sitter i varsin ände av soffan. "Jag är lite låg", säger jag och drar filten närmare bröstet. Jag vaknade med en sån jobbig känsla i kroppen, fortsätter jag. Det var känslan av att egentligen inte ha velat du vet som man hade när man var tonåring. Känslan av att tillslut säga ja, att bli offer för tjatsex. Det var känslan av att ha hängt med en kille hem och känna att nu var man skyldig något. Han hade ju ändå förväntningar nu. Han hade ju kunnat följa med någon annan som inte hade ångrat sig och som faktiskt ville. Han ville ju verkligen ligga. Okej då. Känslan av att nu måste jag säga ja, annars blir jag ju våldtagen och det vill man ju inte bli. Det syns inte. Och vad jag skulle skämmas sen, om det kom ut att jag var ytterligare ett offer. Jag skulle ta hans skam och bära den som om det var jag som gjorde fel.

För några år sedan så skulle jag aldrig vilja, våga eller orka inse att jag gjort saker mot min egen vilja. Det i sig bekräftar hur galet stigmat är. Men varför skäms man? Det är svårt att inte göra det när hela våldtäktskulturen är så starkt kvinnoförtryckande. Hon skulle inte klätt sig sådär, hon sa ju faktiskt aldrig nej även om hon visade med hela kroppen att hon inte ville. Hon var ju ganska full. Vår egen vilja är sekundär. Till och med när vi inser att vi faktiskt inte ville och att han borde förstått det så vill vi skydda honom. Han var ju faktiskt snäll, och hur kunde han veta att jag inte ville? Det var ju inte som om jag sparkade och slogs. Vi lever för fan i ett land där anmälning efter anmälning läggs ner och straffet är högre för att ha laddat ner Harry Potter och hemligheternas kammare från pirate bay.

Till alla män som läser detta vill jag ställa en fråga sett till antalet som faktiskt är drabbade, är du någons "me too"? Även om du inte tror det, så kan du vara det. Du bär ett ansvar att se till att den andra parten vill, även om du inte räknar dig till antalet som skulle aktivt utsätta någon. För vi kvinnor tystas ned. Vi är uppfostrade in i det, om vi har visat att vi vill en hel kväll och sen ångrar oss, så kan vi ändå göra saker mot vår vilja. För vi är formade så starkt efter att ni vill. Till alla män som tjatat om sex, er vill jag smälla på fingrarna. Det är inte kul, det är inte roligt och om ditt tjugonde försökt att tjata dig till sex blir till ett ja - då ville hon inte. Då hade hon sex med dig för att du ville, och inget annat. Då har du förgripit dig på henne.

Till alla unga tjejer som läser, så vill jag säga att du får säga nej. Låt aldrig viljan att behaga någon annan överrösta din egen vilja. Det spelar ingen roll om du följt med honom hem, om du så uttalat sagt att du vill ha sex så är du inte skyldig någonting. När det är han som tjatar, är det han som gör fel. Du har aldrig gjort något fel och du är den sista som skall skämmas.

Till alla er som av olika anledningar inte kan posta ett me too-inlägg;
så är detta för er också. Jag har aldrig pratat med en enda tjej som inte kan känna igen sig i detta. Förstår ni då hur vansinnigt stort mörkertalet är? Mörkret får aldrig vinna. Männen får aldrig vinna. De vinner aldrig. Det här är för er också, för er i mörkret. <3 För er skall vi andra stå rakryggade åt er och aldrig skämmas över att ha blivit tystade. Aldrig skämmas över att kunna säga "jag med".

Du som inte kan dela med dig offentligt. Skriv ett "me too" här i kommentarsfältet. Du räknas ändå. Mer än någonsin.​

Likes

Comments

Okej då, jag erkänner. Jag blir mindre och mindre ett fan av måndagar, men pressveckan är här, jag är ledig från mitt heltidsjobb och ser fram emot att få en paus från det en stund. Denna måndagen tog död på en så himla bra helg dock. Vart glad som ett litet barn när jag gick till tunnelbanan i förmiddags, för jag tänkte på hur fin helgen varit. Alla som var utomhus igår kan ju inte ha missat vilket otroligt höstväder det var. Har varit en riktigt kass bloggare i helgen, inte en en enda selfie? Inte en enda outfitbild? Jag är en skam. Haha. Har helt enkelt varit för upptagen med att leva.

Okej, en stark bild...

Men den som väntar på något gott.. 

Jag skall ta tillvara på kommande timmar genom att skriva och skriva och skriva. Sedan skall jag nämligen ta med mig Hannah till en second hand-butik i Hallunda, och därefter möta upp Jasmin för att ha sleep over hos mig. Vi skall nämligen fota en hel del imorgon och jag skall låna ut kläder inför veckan. Vi skulle ju trots allt anta utmaningen att klä oss i second hand varje dag.. Det blir nog ingen match, tror jag. Jag håller på att skriva ett inlägg just nu om fulhet. Det kommer snart upp.

Likes

Comments

Känner ni i fötterna att det är fredag? Håller partyaxeln på att gå ur led? Har ni panik över kvällens outfit? Nervösa inför dejten? Vad skall ni göra? Berätta! Jag skall ta en drink med en vän på Pharmarium när jag går av mitt 13-22 pass. Har inte varit där sedan 2015 när vi skulle gått på jumarknaden, jag och ett av mina tjejgäng, och det i stället slutade med att vi råkade glida in där och ta några drinkar för mycket. Det är ett drinkställe som ligger i gamla stan, det är asfett! *försöker låta hipp*. Dessutom såg jag att Olivia skrivit på hennes blogg att vi skall ses så well, I guess that's happening. Hon gör alltid planer utan mig, men det är också charmen. Ni vet när man var liten och bara knackade på hos någon och ba "HEJ KAN VI LEKA??!" SÅN hade hon varit om vi bodde grannar, 100% haha. Hade älskat det, dock.

Aaanyways! Efter helgen väntar pressveckan. För er som inte vet vad det är så är det helt enkelt en vecka där massvis med PR byråer har pressfrukostar, luncher, events osv för att visa upp nya kollektioner och dylikt. Det är också ett utmärkt tillfälle för influencers, och blivande sådana, att presentera sig och mingla järnet för att så det så vackert och pretentiöst heter, nätverka! Jasmin , som är en väldigt fin vän till mig som bloggar om sustainable fashion, fick den briljanta idén att vi skall anta utmaningen att klä oss i second hand från topp till tå hela veckan. Eftersom det ändå är vår nisch lite! Det skall bli kul. Jag antar utmaningen! Så nu går min hjärna på högvarv för att matcha olika outfits i huvudet.

Jag och Olivia på det där stället utanför Berns. Där Jasmin betalade 55 spänn för en TE! Haha.

Min bästis när vi tog en runda på Stadsmissionen i Liljeholmen, där jag liite för ofta fastnar på vägen hem. Det är ju verkligen häftigt när man kan inspirera andra att handla second hand och bjuda in dem till den faaantastiskta världen.

Jag vill även passa på... 

Att gratulera min älskade vän Amanda ytterligare en gång, som skall bli mamma i April. Det är verkligen världens baby boom där hemma på Västkusten nu. Småstadsfenomenet! Jag är väldigt glad för henne och hennes killes skull. Ser så mycket fram emot bäbisgos, att få följa ytterligare en knodds uppväxt. Och jag blir lika glad varje gång jag vet om att det växer upp barn till föräldrar som älskar dem mer än allt på jorden, och kommer att gå över lik för sina små som jag vet att de kommer att göra. Så häftigt! Dessutom har vi alla tre jobbat ihop långt innan de var ett par, vilket gör det lite extra starkt eftersom man fått följa med "från början". Har inte riktigt tagit in det ännu. Tror jag är mer chockad än än de är? Haha. Kan typ fortfarande inte fatta att min vän Erica är mamma heller. Och den sötegöten till bäbis fyller liksom ETT i Januari. Åh. Vilken cool familj jag kommer ha omkring mig. Är helt salig och saknar er alla så mycket att jag spricker! <3 Ofta mina vänner blir morsor och gifter sig?! HALLLÅ!!! Det är hur jävla fint som helst. Nu får jag gåshud. Plus! Att en vän och kollega till mig SOM OCKSÅ JOBBAT HÄR MED EN ANNAN KOLLEGA TILL MIG, väntar TVILLINGAR?! Grattis till hela världen typ.


Jag och Amanda har dessutom varit SÅ unga tillsammans med all vad det innebär. Så nu tvingas man verkligen fatta att man är vuxen. Typ. Inte.

Erica, Amanda, och Lilla W. På en av sommarens bästa dagar. Blir helt jävla varm i bröstet när jag tänker på den dagen. Nu måste jag sluta skriva pga blir så vattnig i ögonen att jag snart bryter ihop här på jobbet. Haha. Är säkert gravid själv med, säkert därför jag är så blödig.

Likes

Comments