-inlägget innehåller en reklamlänk-

Nu är det bra mycket och min hjärna brinner. Det är flytt och stora beslut. Jobb och enorma förändringar. Kreativitet som flödar och dör om vartannat. Vet ni, jag fick en ny idé till en bok imorse. Jag skrev och skrev och skrev. Kul va? Karaktärerna kom flygandes till mig och allting kändes så självklart. Idag reser jag i alla fall åtminstone iväg till hemlig ort i några dagar, så jävla välbehövligt. Jag skall bada jacuzzi, dricka kaffe i timmar och chockerande nog: springa på morgnarna. Är det någon som kan gissa vart jag skall åka?

Det här kanske inte är en superspännande nyhet för er, eller så är det, men det har tillkommit en inredningskategori på bloggen! Jag är en sucker för inredning så för mig känns det fantastiskt att snart HA ett hem att ens inreda. Men har inte kunnat göra särskilt mycket av intresset på senare år eftersom jag inte haft min egen bostad. Nu jävlar i havet skall det inredas. Vill helst tappa fotfästet helt och hållet, byta soffkuddar minst en gång i månaden och sätta upp en drejverkstad i vardagsrummet eller nåt. Skall bli helt tokig och gå in i det här projektet med hela mitt hjärta. Vet precis hur jag vill ha det, det gäller bara att få över tyckare nr 2 på samma spår.

Jag har klippt mig själv igen! Ärligt så ser luggen mer skev ut på bild än i verkligheten, haha. Det är enklare att klippa sig själv än man tror. Alla frågar om jag färgat mitt hår men det är bara satans mycket produkter jag använt. Silvershampo och inpackninar tills händerna blivit blåa. Mina Har verkligen fått upp ögonen för örhängen, använder dessa vareviga dag. Tycker att man kan lyfta vilken urtråkig outfit som helst med typ ett par sådana HÄR.

Lönen kunde hur som inte komma lägligare än imorgon. Sitter i skrivande stund och äter knäckebröd med smör på. Min.. tredje för idag. Nu skall jag packa ihop det sista här och sticka iväg till studion för att spela in nästa veckas avsnitt med Olivia. (Olivia har förresten en tävling på sin instagram just nu där man kan vinna en makeover för håret. Passa på att fixa livskrisluggen du med vet jag!)

Har ni lyssnat på avsnittet om att göra slut ännu? Det gör ni HÄR annars. Vi har fått sjukt mycket komplimanger för det, det gläder mig enormt för det kändes väldigt mysigt och fint att spela in. Då vet man att det blir bra. Kram!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Eller artonde. Jag har tappat räkningen.

Varla
Onsala
Kolla
Onsala
Hjälm
Tvååker
Flatås
Hammerö
Västra Frölunda
Anneberg
Hammerö
Varla
Linné
Kolla
Hammerö
Kungsholmen
Hallonbergen
Finntorp
Vårby gård
Fruängen

Nästa: Midsommarkransen

21 gånger, var det visst. Har säkert glömt någon vända. Varje flytt symboliserar någonting. Ett uppbrott, en längtan, en sorg eller försoning. Att flytta, är verkligen att läsa en gammal dagbok och att resa i tiden. Man går igenom saker som tycktes vara viktiga att behålla vid föregående flytt, och plötsligt är de där sakerna inte så viktiga längre och den insikten är både varm och kall.

Mina bästa fynd hittills: Min lillebrors skolfoton, ett paket tuggummin, en dollar jag fick på en restaurang med ett gammalt ex som det skrevs en hälsning på, min första lock, en bok jag fått av mamma, en tom parfymflaska av parfymen jag hade när jag var 16, min första dagbok (från 1999), ett USB-minne med en bild på mig och mormor jag inte visste fanns. Men jag har slängt saker nu med. Gamla anteckningar, block och sådant som jag aldrig behöver minnas men en gång behövt. Den här flytten symboliserar något mer vuxet, för mig. Jag ser fram emot att dela min vardag med C, jag offrar ingen frihet och jag längtar efter att fylla ett kylskåp med mat som inte kommer att mögla. Jag lämnar inget liv, heller. Förutom med min roomie förstås, men vi kommer ses ändå. En flytt får mig att känna mig självständig, och jag känner mig på något underligt sätt väldigt mycket som min mamma. Hon var ofta nere och donade i källaren, packade upp och ned saker. Hon sparade på grejer hon med. Min morfar med, så det är ett socialt arv förmodar jag.

Men jag vill inte hålla fast vid saker mer, jag vill inte behöva hålla fast av rädslan för att aldrig få uppleva det igen.

Pirr i magen.
Sus i bröstet.
Kärlek och vänskap.

Det kommer alltid igen.

Likes

Comments

Efter jobbet träffade jag C, och tog en öl i Gamla stan. Vi pratade om det här med att vi skall bli sambos, att en är lite rädd för det. Samtidigt som man längtar ihjäl sig.

Det är så lätt att gå isär så snart man flyttar ihop. Man ses varje dag, men kanske knappt hinner prata mellan alla göror och måsten. Man tänker att "man ändå alltid ses", för man bor ihop, så man åsidosätter ingen tid för varandra som man gjorde innan man flyttade ihop. När helgen väl kommer så är man för trött för att bry sig om att hitta på någonting, man är ju ändå alltid med varandra. Och så fortsätter det så. En ond spiral som slutar upp i att irritationsmoment läggs på hög, och plötsligt står man i köket och skriker på varandra för att någon glömt handla gurka till tacosen. Jag är förvisso ingen bråkig eller skrikig person, men jag tänker att det är så det går till.

Man måste hur som helst vara medveten om att ingen relation är odödlig, och således prata om vad för kommunikation man skall ha sinsemellan. Det känns som om vi stålsatt oss inför det värsta. Vi är nog lite cyniska båda två på så vis, kanske för att omgivningen lätt blir det när de är rädda för att man "rusar in" i något. Antar att det är bättre att vara lite avvaktande, än att strunta fullständigt i vad omgivningen tycker.

Vad är era bästa sambotips?

Mina är
1. Ignorera aldrig varandra
2. Ät middag tillsammans och inte framför TV eller serier
3. Ha en dejt i veckan
4. Ät frukost ihop
5. Glöm inte bort vad det var du föll för

Likes

Comments

inlägget innehåller reklamlänkar

Liknande kavaj/Liknande jeans HELVETE, vad svårt det var att hitta vanliga jeans. Utan slitningar. Utan hål. Jisses/Väska skall visa upp den snart, visst är den fin? Så jäkla perfekt storlek dessutom. Ser alltid så stökig ut när jag klämmer ner hela mitt liv i min stackars blåa.

Inatt kl 00.00 släpps avsnitt 14 av "Om jag blir stor". Avsnittet heter; Det är så jävla slut nu. Och jag känner att jag vill skriva lite innan det släpps. Det här avsnittet kom mig väldigt nära inpå. Det var länge sedan jag djupdök i uppbrottet mellan mig och mitt ex, som avsnittet handlar om. Separationer och uppbrott. Olivia, som blivit dumpad delar med sig av sina erfarenheter, och jag som alltid lämnat delar med mig av mina.

I början av avsnittet läser jag upp en text jag aldrig låtit någon läsa förut, som jag skrev bara några veckor efter att det hade tagit slut. Jag har heller aldrig läst upp en text på det här viset och det gjorde mig märkbart påverkad. Blev lite sådär skakig och svag på rösten, trodde till och med att vi skulle vara tvungna att bryta och ta om flera gånger men det gick bra. Hur som helst, det här med break ups blir ju så närvarande i ens liv så snart man går in i en relation (som jag och Olivia precis gjort). Det tvingar en tänka cyniskt som "Om det tar slut, är det då så vettigt att vi köper den här soffan ihop?" Och så vidare.

Så, det blev ett avsnitt där vi knappt var tysta en sekund, där många känslor väcktes till liv och man fick leva sig in i rollen som nybliven singel med en outforskad ny värld framför ens fötter. Jag hoppas att ni kommer uppskatta det. Vi har passerat trettiotvåtusen lyssningar, och jag tycker fan att vi bara blir bättre och bättre. Vad tycker ni?

Likes

Comments

Vaknade fräsch som nytvättade lakan i en amerikansk film. Åt frukost i tre timmar, till martontittande på "Vår tid är nu". Ja, jag har ju sett den serien tidigare men jag passar gärna på en omgång till innan den försvinner från SVT.

Börjar känna en liten smygande stress komma, inför flytt. Men det är väl en bra sådan. Det är bara det att allting står stilla. Liksom, ingen idé att storstäda rummet när en ändå snart skall riva omkring och ut allting. Är ingen idé att göra fint i garderoberna när allting snart ändå skall ner i lådor. Ni fattar. Å andra sidan hittar jag alltid en ursäkt att slippa även när inte en flytt väntar. Haha. Jag tänker sälja av en del av min garderob, det är dags nu och det är fysiskt inte möjligt att få plats med allt i nya lägenheten. Det är en sorg i sig att behöva göra sig av med sånt en älskar, men kanske kan man också se det som någon slags omstart. Eller så.

Orkar ni lite träningssnack? Okej bra, för jag slog personbästa på bandet idag!!! Inte sprungit över en halvmil på minst ett år. Kom på mig själv med att fundera över VARFÖR jag helt plötsligt löser det, men ja svaret är nog helt enkelt att min kropp mår lite bättre när man inte förgiftar den med alkohol var och varannan dag. Även kan det ha berott på att jag åt sjuka mängder Nutella till frukost. Nog predikat! Nu skall jag äta min jävla sallad med marinerade edmamebönor och hålla käften.

bara en sak till, jag behöver din hjälp

Har så svårt att komma igång med det där videbloggandet. Varför jag ens vill göra det? För att testa tror jag. När jag var barn gick jag i teater ganska så länge, jag deltog i musikaler och älskade att stå på scen. Innan jag blev introvert och började avsky mänskligheten då. Tro det eller ej så spelade jag i band, gick i dans och var en riktig teaterapa. Det är väl den lille gnistan som tänds i mig. Att få vara lite kreativ i fler former än i skrift. Egentligen, tror jag inte att folk har SÅ stort jävla intresse av mig. SÅ, er hjälp ja! Tänker att en rimlig början kan vara en liten simpel klassisk frågestund? Om jag inte får några frågor alls så får jag väl helt enkelt hitta på. Fantasin är det inget fel på. Så är det någonting ni velat fråga, passa på nedan i detta inlägget! Eller om du vill vara anonym, på emelieolssons.se@gmail.com, så svarar jag på era frågor i ett videoinlägg.

Puss!

Likes

Comments

Hemkommen från en heldag i Uppsala med den nya bloggportalen. Jag skall berätta om dagen imorgon, men nu vill jag först säga någonting annat.

Jag hade turen att hamna på ett bord med tre "vuxna" (okej, jag är också vuxen men liksom fyrtio plus-vuxna), som alla var entreprenörer i någon form. Inom vitt skilda branscher, men med en gemensam nämnare. Drivkraften. Under flera timmar försökte jag att suga åt mig så mycket jag bara kunde av våra samtal. Sen ställde jag frågan till dem med anledning av min kris. "Hur.. Gjorde ni?" Den ena kvinnan menade på att när självförtroendet börjar svikta så blir det som allra farligast. Att det är svårast att komma upp ur, men att jag reflekterar över de saker jag reflekterar över och ens ställer frågan till de som är mer erfarna än jag, visar att jag kommer ta mig upp ur den. Det kändes hoppfullt, och gjorde mig åter igen lite mer hårdhudad. Jag är glad att jag blivit en sån som istället för att sitta och tänka "wow, vilka lyckade människor jag önskar jag också var sån", ställa frågor om hur man faktiskt lyckas och se dem som jämnlikar, trots det att man självklart kan se upp till dem på samma gång.

Så full av ny inspiration, vilja och idéer. Så glad att jag åkte dit och fick träffa så inspirerande människor som så gärna delade med sig av sina erfarenheter. "Ring mig, om du behöver prata om sånt här", sa den andra. Vägledning är precis vad jag behöver just nu. Och även om den här nyvunna energin inte kommer räcka så långt, för det vet man ju inte, så är jag glad att jag fick den. Jag hade ett samtal med en av dem i bilen på väg hem, som jag kommer att bära med mig i mitt hjärta i hela mitt jävla liv. Men det, behåller jag för mig själv. "The best things in life doesn't make it to social media", right? Vill inte skriva nåt så klyschigt som "NU KÖR VI!!" För min energi kan vara som bortblåst imorgon. Men jag skall i alla fall ägna kvällen åt te, min kärlek och dum-tv. Vi får passa på, för vi har bestämt oss för att inte ha någon TV i vår nya lägenhet när vi flyttar in ihop. OM TVÅ VECKOR!!!! Det är ett annat blogginlägg i sig..

Ha en superfin lördag.

Likes

Comments

Det är fredag. Inte för att det känns i kroppen, men på marken ligger slängda fimpar med avtryck av rött läppstift. I tunnelbanan trängs finjackor och ben iklädda nylonstrumpbyxor på stilettklackar, som trippar fram glatt och förväntansfullt. Det doftar sött och gräsligt av alla essenser som skiljer sig från varandra. Dam och herrparfymer försöker överrösta lukten av svett och rök. Ett tonårsgäng passerar och lukten av sprit och billig parfym dröjer sig kvar.

Ett annat gäng trängs i en cirkel kring en högtalare som spelar svensk rap, men deras pubertala bröl och svordomar överröstar den sprängda högtalaren. Alkisarna står i klungor med 50 centiliters burkar och skrattar tillsammans. Alla är på väg någonstans och har ett mål med kvällen men jag vill bara hem. Till han som jag råkade bli kär i.

Vi möttes en sensommarkväll och sjöng med till Daniel Adams Ray på Strandvägen 1, med ett säkert avstånd emellan oss. Det vet ju inte han, men jag kände att jag ville vara närmre. Han kunde kanske råka stöta in i mig. Jag hoppades på det, men det vet ju inte han.

Det var inte en sådan kärlek som slog till med dunder och brak. Som vid första mötet gjorde mig knäsvag eller golvade mig. Den smög sig på, som en försiktig, förvirrande vänskap där vi inte vågade hålla varandras händer eller säga för mycket. När han sov hos mig för första gången en höstkväll så glömde han sin gråa t-shirt, och det vet ju inte han men jag sov med den tätt intill mig natten därpå. Det vet ju inte han.

Vi möttes en tidig vinterkväll i vår hemstad, och i en välbekant bar så klängde jag mig fast i hans arm och jag blev omedelbart rädd av min plötsliga vilja att vara så nära. Hans dialekt blev påtagligt förtrollande och ja, och nu då? Tänkte jag där jag sippade på mitt rödvin och lyssnade nyfiket och uppmärksamt till melodin av hans bubbliga skratt. Vad tusan hände?

Han blev min fredag. Den man längtar efter på måndag, tisdag och på onsdag knappt kan värja sig efter att möta. Hans skratt överröstar mina mörka tankar och hans fingertoppar lugnar mina skenande hjärtslag i bröstkorgen. Min längtan, mitt hopp och en delad lycka.

Det är lördag, men längtan går inte över.
Den finns kvar. Han blev min tomteblossförälskelse, i slow motion. Min Hollywood-kärlek utan glammigt filter, men inte utan dramaturgin. Jag har ägnat två år åt att vänja mig vid tanken, hur en förälskelse känns när den inte omedelbart slår ner. På om det var möjligt. Så många förälskelser som vilselett och ljugit. Som varit iklädd tjocka lager av rosa skimmer men där under, ingenting.

Det är lördag kväll och det känns i kroppen, och han. Han är min. Jag behöver inte längta efter fredag mer. Och under de där tjocka lagren av sensommarkväll, höst och vinter, så var han ett rosa skimmer.

Likes

Comments

I dag är en härligare dag. Kanske bara behövde häva ur mig all skit, helt enkelt. Nu är jag på väg till Uppsala för ett event med en ny bloggportal! Hur spännande? Det pågår i princip hela dagen och det skall bli kul att träffa lite bloggare i Uppsala, av alla ställen.

Jag åker själv och tänker att det tvingar en att umgås och lära känna nya människor. Inte för att jag inte gillar det, men det blir ju att man blir lite mer skör när man gör saker själv. Lite som jag tänker att det är att resa själv, som alla pratar om. Ser fram emot dagen och är på strålande humör. Vad som inte är på strålande humör är dock mina händer. De är blåa av silverschampo, men det gifter sig ändå rätt snyggt med mitt avskavda, lila nagellack.

Puss!

Likes

Comments

Dricka för att slippa
Träna för att sova
Röka för att lugna
Sminka för att dölja


Jag lyssnar på avsnittet med Per Holknekt i Värvet. Funderar över vad i mitt liv jag gör för att bedöva, och vad jag gör för att känna. Innan den här hösten kom så var jag bra på det. Jag ägnade varje kväll åt att tänka, det har jag ju skrivit mycket om för er. Men jag har under en tid gjort allt färre saker för att känna. För att slippa. Och när en då efter en lång period av att döva känslor, kommer ut på andra sidan, så kommer miljontals tankar ikapp och en ziljon känslor som man inte alls är rustad för att ta i tu med.

Det är behövligt för mig att påminnas, om att min psykiska hälsa varken är satt i sten eller konstant. Att den rubbas, tar stryk och att den är bräcklig. I avsnitt 12 av "Om jag blir stor", där vi pratar om antidepressiva, så berättar jag att jag är långt ifrån redo att sluta. Det försvarar jag ofta med att det är enkelt att sluta, det är inte beroendeframkallande. Men jag kan inte göra det längre. För i en period som denna, så känner jag att jag behöver dem. Olivia sa, att det inte är medicinen som gör en glad. Och så är det inte. Men det är den som stabiliserar och sätter plåster på det där tilltygade hjärtat, för att inte det dåliga skall få en chans att sippra in. För att jag är inte färdigläkt. Det är vad jag alltid måste påminna mig om. Inte färdig. Inte klar. Inte läkt. Inte fixad.

Jag måste bli bättre. Bättre på att åter igen fatta beslut som är till fördel för mig själv alltid, bättre på att ta hand om mig. Bättre på att ge mig själv tid att tänka och finnas, utan krav på prestation från varken mig själv eller andra. I morgon kanske jag tagit mig ur den här svackan, vad vet jag. För det är vart jag är just nu. I en svacka, och det gör ont att erkänna för mig själv men jag måste acceptera dess närvaro. Den har för ovanlighetens skull inte att göra med relationer, familj eller dylikt. Utan med mig själv. Omständigheter just nu har fått mig att känna, att jag inte kommer att lyckas med någonting. Att jag inte är tillräckligt bra. Och visst är det så, att en måste ifrågasätta sig själv för att få svar och hitta rätt vägar och allt det där. Men jag har nog inte haft så här lite tro på mig själv sedan jag var tonåring, och inte trodde att det skulle bli något särskilt av mig trots att alla sa att det visst skulle det. Därför har jag svårt för att resa mig nu, jag minns knappt hur man gör. Vanligtvis kan jag sträcka på mig och stolt säga att jag är bra på det jag gör. Men just nu är jag i det där hamsterhjulet av tankar på att många andra som gör samma sak, som skriver, är ju också bra. Till och med bättre. Jag vill återfå kraften och känslan av att jag kommer att ta världen med storm i någon form. Har ni tips på poddar med författare, eller andra otroligt inspirerande människor så tar jag tacksamt emot dem. Bea Uusma's intervju i Värvet och hennes sommarprat, det är mina favoriter.

Jag känner mig så jävla ensam i den här känslan med. För att alla säger att jag är bra, det kommer gå bra och allt det där. Men just nu är jag helt oförmögen att känna det. Det tar mig tillbaka till alla hundratals timmar med näsan i en mattebok framför en uppgiven mattelärare. Plötsligt kunde jag knyckla ihop pappret jag skrivit på, kasta blyertspennan in i väggen och rusa ut ur klassrummet. Jag skulle aldrig förstå mig på den där skiten. Men det gjorde jag ju, även om det tog mig sex år eller så att göra det.

Även om jag upplevt liknande tankar förut, så kan jag inte identifiera mig själv längre med att vara en person som inte tror på sig själv eller kan visualisera framgång. Egentligen, så vet jag nog vad det beror på. För det finns en sak i mitt liv som skaver just nu och får mig att känna mig förbaskat usel. Jag lägger verkligen mitt hjärta i era händer när jag nu publicerat den här texten. Mest av allt önskar jag kanske att känna mig mindre ensam bara. För det känns så hopplöst nu. Jag tänker fan inte lägga mig ner och ge upp, om det är det ni tror. Sånt sysslar inte jag med. Jag rusar inte längre ut ur några klassrum. Det är däremot absolut inte jag. Kanske måste jag bara få vara svag ett litet tag.

Likes

Comments

"What the actual fuck", var typ känslan mest hela kvällen igår. Av alla events vi varit på, så slog den här invigningen det mesta. Har aldrig sett så mycket bubbel flöda, så mycket god mat. Och bakverk?! Och livemusik? Det var verkligen en buffe av en mat och dryck-himmel. Så påkostat och pampigt. Det är inte alltför ofta man ens känner för att skriva om ett event, men detta ser jag till och med fram emot att dela med mig av. Jag kommer att leva på den här kvällen länge. Den var filmisk.

Eataly ligger på Biblioteksgatan där en biograf brukade ligga. Otroligt vacker.

Tro mig när jag säger att det var omöjligt att fånga på bild hur stort det är.

"Det är före detta biografen Röda Kvarns lokaler på Biblioteksgatan i centrala Stockholm som från den 17 februari rymmer Eatalys närmare 3 000 kvadratmeter stora saluhall.

Ja, det är mer än en saluhall: här finns också tre restauranger, barer, ett kafé och skola inriktad på italiensk matkultur."

Var förstås där med Olivia och Jasmin.

My sweet sweet girls!

Olivia bar en surrealistiskt fin kostym. Kostym är det nya svarta, I tell you! På fashion week i somras bar jag kostym, och det är tamigfan ingenting som får en att känna mer att man har sitt shit together än kostym alltså.

Hade jag vetat vad för event det var så hade jag klätt upp mig. Vi var utan tvekan yngst där, och alla äldre valsade omkring i stora, maffiga pälsar och diamantsmycken som bländade en likt helljusen från en bil. Tanken var egentligen att vi tre bara skulle ha en girls night hos Olivia och äta mat där, men så blev det ju icke..

Ja, ni fattar ju själva att man måste gå dit för att fatta hur nice det är. Är det inte lite lustigt att jag dagen innan skrev om hur jag drömde mig bort till Italien? Fick smaka lite på det igår så att säga.. Är detta det som är attraktionslagen?! I så fall gör jag något rätt i alla fall. Detta skall bli mitt skrivarställe. Hit skall jag komma jämt och alla i personalen skall veta exakt hur mycket mjölk jag vill ha i kaffet. Gå dit för fan. Så glad och pepp på att vi fått ett sånt här ställe till Stockholm. Får väl abonnera det när jag gifter mig, typ.

Likes

Comments