Hoppas ni haft en fin helg. Det har jag i alla fall haft. Hade en märklig resa hem till Fruängen dock. Stockholm var så.. Dött? Nästan otäckt. Det kanske alltid är så öde en söndagskväll förvisso. Obehagligt i alla fall. Kände mig snudd på förföljd genom stan.

Som sagt (EDIT: Hade skrivit ett inlägg om att de som ville kunde följa fashion week genom min instagram emelieolssons.se eller snap emelieolsssons, men det hade tydligen inte publicerats. Skynda så hinner du se om du vill!) kommer jag ju inte kunna gå på resterade dagar av fashion week, så jag får helt enkelt nöja mig med att se bilder och videos i efterhand. Förra året var min favoritdesigner Naim Josefi, och den visningen är i morgon. Riktigt surt att missa den, men man får göra sina prioriteringar här i livet och så vidare.

I dag såg vi Johannes Adele, Newhouse och Busnel. Till min stora förvåning tyckte jag om Busnel allra mest. Vackra, tunna och ljusa plagg. Klassiskt men inte tantigt, vilket det lätt kan bli. Inbjudan till Filippa K, som jag väldigt gärna ville gå på, trillade in preciiis när jag börjat bege mig hemåt. Det kanske inte var meningen att jag skulle gå helt enkelt. Men nåja, det kommer fler chanser och jag är lite för trött för att bry mig. Även om jag önskar att jag kunde gå på allihopa!

Foto: @Jasminella
Orkade verkligen inte gå all in med outfit denna gång. Ville vara bekväm och enkel, och bara njuta av visningarna.

Busnel

Förra fashion week så gav jag mig fan på att jag nästa fashion week (alltså denna) skulle ha mitt namn på en jävla stol. Well look at that!

Jack, Chloé, Thomas och David utanför Grand Hotel.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej raringar. Hoppas att ni sovit gott. Jag sover alltid som en prinsessa fredag till lördag. Dock så drömde jag konstigt som vanligt, kan ha haft att göra med att jag ofrivilligt fick kolla på Jigsaw innan jag somnade. I dag jag lika delar ledsen som peppad. Vi skall på hejdå-fest (LOL när blev JAG "vi"?), för Hannah och Anton som skall ge sig ut på sitt livs resa som börjar i Thailand. Följ dem på insta vet jag, känner jag Hannah rätt kommer hon att uppdatera mycket flitigt. Och jag kommer sitta i fosterställning på golvet och dunka huvudet i väggen när jag ser deras brunbrända kroppar på strandbilder. @swedesonrehab heter de där.

På tonårs-temat, och avsnittet "Hypnos" av vår podd "Om jag blir stor", där jag också berättar om vad jag skulle säga till mitt tonårs-jag i dag om jag fick prata med henne. Så tänker jag även skriva ett inlägg om det. Här är den, listan över de tre viktigaste sakerna jag hade behövt höra som tonåring. Åh, jag önskar att någon sa det till mig.

1. Ingen, och då menar jag ingen kille, är värd det. Ingen kille är värd att åsidosätta sig själv för. Ingen är värd hela världen, om du ingår i paketet. Våga säga nej, även om du visar med hela kroppen att du vill. Du är inte skyldig någon, någonting. Allra minst att gå med på sex för någon annans skull.

2. Lyssna på andra. Ditt liv kommer att bli så mycket enklare den dagen du slutar prata så jävla mycket, och istället börjar lyssna. Då blir möten med andra människor meningsfulla och du kryper ur ditt skal lite grann. Tänk vad fint, att varje människa du träffar kan lära dig någonting. Allra mest lär du dig av de du inte att det fanns någonting att lära utav.

3. Du är smart. Inte bara smart som i street smart, som i att du vet hur man äter sig mätt för 20kr på en hel vecka-smart. Du är verkligen det. Och en dag kommer du att vara så jävla cool och självständig. Ditt tonårs-jag kommer att bli riktigt imponeratd Du kommer stå rakryggad och stolt när du berättar om vad du åstadkommit, trots att du inte ens fick fullständiga gymnasiebetyg. Du löser saker. Du löser det där jobbet. Du är smart, man behöver verkligen inte klara matten för att vara det. Så du behöver inte vara klassens clown jämt. Du får vara så smart du vill vara. Och en dag kommer du att bli den person som du vill vara.


Vad hade du velat säga till ditt tonårsjag? Eller kanske till och med framtida-jag, om du är tonåring?

Elva år sedan. E l v a. Att tillägga kanske hade varit; färga inte håret. Se så vackert det var! Detta var utan tvekan den bästa tiden under min uppväxt på många vis. Alldeles på kanten till tonåren. Tolv år gammal. Jag fick massvis med bilder skickade till mig i dag från den här tiden. Alltifrån EMO-perioden till fjortistiden. Hade det varit kul att se?

Psst. Om ni inte har nouw och vill ha notiser om när jag lagt upp ett nytt inlägg på min blogg, gilla min facebook-sida HÄR.

Likes

Comments


"Vill du höra något verkligt omstörtande? Kärleken är allt som man utger den för att vara. Det är därför människor talar så cyniskt om den. Kärleken är verkligen värd att man kämpar för den, att man är modig och riskerar allt. För problemet är, om man inte riskerar allt, riskerar man ännu mer." - Erica Jong.


Midsommarafton 2016. Sju sorters blommor plockar jag och lägger under min kudde. Jag drömmer inte om min prins. Han måste ha gått vilse.

Hela stan har jag kysst. Utan varken mål eller syfte. Plötsligt ligger man och studerar varenda leverfläck bakom någons ryggtavla och blir kär i varenda en. Kärleken är himlastormande, banal och den susar i bröstet. Den är en tumme som stryker en varm kind. En kopp skållhett kaffe bland skrynkliga lakan. Den är en varsamt vikt tröja på sängen. En hand på axeln i ett kök. Men den är också skrattet från en vän. Kramen från en bror som kommit hem. 2016 skriver jag om hur jag tror att kärleken ibland inte vet vart den skall ta vägen, och då går den vilse.

Man kraschlandar och dundrar in i falska famnar. Man bryter ihop mot en förfallen klippa. Torkar onödiga, patetiska tårar och väntar på sms som aldrig kommer. Och om de kommer så läser man dem om och om igen. Tills ordens innebörd blir den sanning man mäktar med. Den falska famnen vänder ryggen mot en och ingenting är vacker med den. Inte en enda leverfläck, ett ärr eller en centimeter. Vid första beröring tycks den vara varm. Men kommer man för nära inpå så blir den genast sval.

Och det finns ingen formel. Ingen rätt lösning på den ekvationen. Den är bara två rätta ögon i ett sjukhusvitt rum, den är bara den rygg man vill vila bakom. Den som vänder sig mot en, och tillbaka igen.

Kärlek har inte alltid målet eller syftet att bestå. Men vad den är, är allt den utger sig för att vara. Den går aldrig att komma för nära inpå.

Kanske har den hittat hem. Kanske går jag miste om den.

Likes

Comments

När C's klocka ringde imorse vid 07 bestämde jag mig för att vara en ansvarsfull vuxen och get the fuck out of bed. Det ökar verkligen mitt välmående med 400%. Har hunnit med två koppar kaffe, en iskall promenad där jag lyssnade igenom mitt och Olivias poddavsnitt som vi spelade in i går - det blev jättebra! Jag nämnde ju i går att jag inte visste om vi skulle prata om hela "bloggare och socialt ansvar"- grejen, men det blev så ändå. Kanske kom jag inte fram till något särskilt vettigt. Men vi hade roligt i alla fall.

I dag skall jag hålla event på Urbanista på Mall of scandinavia (min sista dag woho!), där det är superbra pris på lurar och vi skall ha en DJ i butiken från kl 17-20. Så kom förbi om ni har tråkigt.

Det här med att sända live... Jag sänder live ibland via Twitter. Eller rättare sagt, jag har gjort det några gånger nu. Då går det genom appen "Periscope", och jag är helt blown away av hur elaka tonåringar är mot varandra. Eller inte helt överraskande, hur elaka KILLAR är! Man går runt i en slags falsk illusion om att den tiden är förbi. Men det är ju egentligen bara för att man inte "rör sig" där tonåringar rör sig på internet. Men Periscope är verkligen ett tonårsforum. Flera gånger fick jag kommentarer om hur jag sminkade mig, hur jag var klädd, att jag var dryg och tyken och bitchig (?) Haha. Och den återkommande "nu tog du åt dig!!!". Jag är tillräckligt trygg i mig själv, men det är sårande och upprörande eftersom det såklart finns de tjejer som faktiskt tar åt sig och som får ta den där skiten. Hallå, tonårstjejer som följer mig. 1. FY FAN FÖR SKITEN NI FÅR STÅ UT MED?! och 2. Hur tycker ni jag skall göra? Tror ni det gör någon skillnad att försöka "utbilda", eller är det lönlöst?

Man sorterar bort de där killarna ur ens flöde för att man kan, och inte vill se det eller behöver se det. Men det var verkligen en riktig ögonöppnare för mig att se att ingenting har förändrats sen jag var tonåring. Det är precis likadant. Så frågan är om man skall stå där och försöka predika och försöka säga några vuxna klokheter, eller om man skall ge upp och skita i det? Hur som helst så om det är någon som tycker det skulle vara kul att sända live så kommer jag göra det i morgon när jag gör mig i ordning tänkte jag. Skulle ni vilja se det? Skall jag göra det på instagram? Det känns så utlämnande. På twitter känner jag mig fortfarande anonym, trots att jag har dubbelt så många följare haha.

Jag tänker faktiskt nästan, efter att ha skrivit det här inlägget. Att vi definitivt borde ta upp det här i podden. Det är jag övertygad om att Olivia tycker är en bra idé. ELLER HUR OLIVIA?! Om du är tonåring och skulle vilja dela med dig lite av hur det är i allmänhet, i skolan eller vad som helst. Snälla gör det. Du är helt anonym (annat än för oss) och kan kommentera här nedan, eller skriva till omjagblirstor@gmail.com. Jag kanske är efter, men det var länge sedan jag var tonåring och jag trodde att NÅGOT skulle ha hänt sen dess. Jag vill göra ett tonårsavsnitt, helt enkelt.


Kista är lite finare i solljus.. Hehe.

Jag är fancy som tusan i dag och bär faktiskt min nyårsoutfit! Har jag ens visat den? Jag gör det lite senare. Tänker i alla fall att man vill ju vara väldigt snygg sista dagen på jobbet och sådär. Plus, det är ju faktiskt fredag.

Likes

Comments

Snart har jag bott här i Stockholm lika länge som hela min gymnasietid, och för er som tänker "åh, en evighet!?" så NEJ. Den här tiden har swishat förbi. Nåja, det är några månader kvar men låt en överdriva lite. Det är så jag precis börjat kolla på rätt del av Sverige när jag tittar på väderleksrapporten.

Så, jag tänkte skriva lite om mitt första år i Stockholm. Tänkte att det kunde vara kul både för mig och er.

Egentligen, så gick det väldigt snabbt alltihop. Från en månad till en annan hade jag bestämt mig för att flytta till Stockholm. Jag väntade in i det sista med att ens säga någonting till min mamma. Det fanns en befrielse i att "bara dra". Kristallklart minns jag hur jag gjorde allting "för sista gången" i min hemstad. När alla andra mer eller mindre bettade pengar på hur snabbt jag skulle flytta hem i gen, så gjorde jag en pakt med mig själv att aldrig återvända.

Något av det svåraste var att lämna mitt jobb som barnskötare. Det är det bästa jobbet jag någonsin haft, och mitt bästa tips till dig som inte vet vad du vill jobba med. Så bra jag mådde då, och jag tänker på de där barnen än.

...för att inte tala om hur jobbigt det blev desto närmre flyttdagen vi kom. Låg och doftade extra länge på min lillasysters huvud. Hittade på alla ursäkter i världen för att få tid med lillebror. Som att handla något onödigt vi egentligen inte ens behövde.


Mamma och jag packade bilen proppfull den tredje juli 2015, och påbörjade en bilresa som tog närmare åtta timmar med en mycket opålitlig bil. Så många timmar ihop hade vi inte spenderat på länge. I dag kan jag verkligen se tillbaka på de dagarna som en utav de bästa i mitt liv, och jag har nämnt det förr. Den enorma våg av frihet som sköljde över mig, glädjetårarna när vi susade fram på vägarna. Hur jag vevade ner fönstret gång på gång för att känna vinden mot mina fingrar. Äntligen var jag på väg ifrån allting, och till något.

Den 4 juli vaknar jag upp i mitt nya hem. I veckor hade vi gemensamt bestämt möbler ihop jag och mitt ex. Och inte till min stora förvåning så hade han gjort helt tvärtom när jag väl kom upp. Men det gjorde ingenting, för jag var hemma. Åh, I loved the shit outta that apartment så att säga. Över en natt var jag plötsligt sambo, stockholmsbo och bonusmamma.


Mitt första halvår var allt annat än smärtfritt. Jag grät mig ofta till sömns. Det kändes som om jag hade svikit precis alla. Som om jag hade aktivt hade valt att de inte betydde lika mycket för mig längre. Som om alla trodde att jag var världens lyckligaste och inte ägnade dem en tanke. Så var det inte. Jag kände mig som en riktigt usel människa, syster, vän och dotter. För att inte tala om oron. Oron över hur mina syskon hade det. En dag kommer jag förmodligen att få stå till svars för hur fan jag kunde dra, men det har jag alla svaren på.

Ärligt talat, så var jag livrädd. Visst, att jag tvingades växa upp tidigt men nu var jag verkligen tvungen att bete mig som en vuxen också. Att träffa mitt ex exfru första gången, kvalificeras in på listan över det absolut läskigaste jag någonsin gjort. I dag kan jag säga att det är en av de häftigaste människorna jag mött i mitt liv. Allting förändrades över en natt. Sena nätter blev tidiga kvällar. Sovmorgnar blev overall-krig och kladdiga frukostar. Och vad jag än i dag älskar det barnet så det värker i bröstkorgen. Blir alldeles blöt i ögonen bara jag skriver om det. Vi reser till Cypern och till Amsterdam. Försöker få saker att funka. Eller rättare sagt, jag tror att det funkar. 

Vintern kom. Vi åkte norrut. Jag undrar vad jag tänkte då att den här bilden en dag skulle betyda för mig när jag senare i livet såg den.

Ptja, sen gick jag och mitt ex ganska snabbt skilda vägar efter att det blev 2016. Efter att ha bott på vänners soffor runt om i stan (tacka fan för att jag åtminstone hade vänner!!!!), så flyttade jag till slut in efter någon vecka, i en lägenhet i Hallonbergen. Där vantrivdes jag. Inte nog med att jag fick äta frukost på mitt rum, inte göra kaffe om morgnarna eller duscha, så hatade jag det bara i allmänhet. För att hålla mig ovan ytan så tränade jag väldigt mycket. Det var viktigt för mig att "bevisa" att jag minsann kunde behålla rutiner och ta hand om mig själv trots att livet rasat samman.

Jag blir ung igen. Våren kommer och jag känner mig l e v a n d e. Nu har jag inte råd att plugga på komvux längre, och ärligt. Vill jag ens bli psykolog? Jag lägger skolan på hyllan och embracear att vara ung istället. Här på ett hotell med Emma som skämde bort mig. Det var väldigt många som ställde upp för mig under den här tiden. Med flytt, middagar och allt möjligt. Det är jag så jävla tacksam för.

Låt en kvinna livskrisa lite! Jag klippte av mig håret och spenderade många timmar inne på mitt rum, med att avsky tapeten ni ser i bakgrunden med fjärilar på. Det är surrealistiskt att se bilder från den här tiden, eftersom ingenting och absolut ingenting är sig likt. Här är jag 20 år gammal, med hela livet runt hörnet. Jag jobbar som taxitelefonist, och är mest hemma. Jag behöver vara mycket själv.

Efter bara två månader så säger jag FUCK YOU, Hallonbergen! Tar mitt pick och pack, för att flytta till en underbar lägenhet i Finntorp. Jisses, vad jag skulle trivas där.

Sommarn kommer tidigt med dess fulla kraft. Det blir många konserter på Gröna Lund, så många parkhäng att jag inte ens kan räkna. Jag och den vän jag umgicks med mest då, obsessar över två killar som om vi vore femton och allting känns så nytt och pirrigt. Vi har hela sommarn framför oss. Det här är vår sommar konstaterade vi gång på gång.

Älskade Sanna <3, bodde ännu i Stockholm och hon tog med mig på mitt första (?) event. Det var på Trädgården som blev mitt absoluta favorit uteställe, och är det ännu. Tror det var Sony som höll i eventet och jag kan ha varit liiiite smått förälskad i en som spelade där den kvällen. Vi hänger också mycket på Bara enkelt, Baras backe och Bullerbyn. Haha. Ååååååh jag blir så nostalgiskt det är inte klokt.

Snart ett år i Stockholm har gått. Det bästa jag vet är fortfarande att få träffa mitt bonusbarn.

Men vi firar kärleken ändå. För att Sanna skall gifta sig med sitt livs kärlek. Här sitter vi i hamnen mitt emot Gamla stan (vad heter den?), dricker bubbel och firar att vi precis fått se Sannas brudklänning för första gången. Ja, jag grät som den blödiga jävel jag är.

Det är midsommar, min favorithögtid.
Det gör så ont så ont att återvända till ön, minns jag att jag kände. Jag kände mig misslyckad för att min relation hade tagit slut. Jag hade så mycket förväntningar, och jag var så säker på att vi skulle sitta där med min farmor och farfar igen och äta potatis. Men jag visste att jag var tvungen att åka ut till Rörö igen för att skapa nya och egna minnen. Jag lägger sju olika blommor under kudden i hopp om att drömma om min drömprins. Det gör jag inte, jag drömmer om droger. Haha.

Hur mår jag då, efter det här kaosartade året? Faktiskt, väldigt bra. Det känns som om jag blir tryggare i mig själv för varje dag som går. Som om saker faller på plats. Jag har mindre ångest, jag skrattar oftare och jag säger ja till saker. Jag går ut ganska mycket men det är på en kontrollerad nivå. Vi tar hand om sommaren som om den vore vår första och sista.


Ett år i staden går snabbt och jag skriver på min blogg. "SÖNDAG, 3 JULI, 2016, 13:02

"Idag är en märklig dag. Idag är det nämligen exakt 365 dagar sedan jag packade hela bilen full med allt jag ägde och flyttade 50 mil från Kungsbacka till Kungsholmen. Det har jag inte ångrat en sekund. Under året som passerat har jag hunnit med att läsa upp sex stycken gamla gymnasieämnen, fått vänner för livet, börjat ett nytt jobb, blivit bonusmamma och sambo, separerat och flyttat två gånger till.

Det är svårt att inte bli alldeles snurrig när jag funderar över var jag kommer att befinna mig om ett år. Kommer det ens att vara i Sverige? Det är både en mäktig tanke och en fruktansvärt skrämmande sådan. Det är skrämmande eftersom det känns som om jag har så mycket att förlora. Då pratar jag inte om pengar, jobb eller någon pojkvän, utan min psykiska hälsa.

Trots allting som hänt här så har jag i kaoset hittat något slags inre lugn för första gången på tjugoen år. Minst en gång om dagen ägnar jag en tanke åt hur fruktansvärt tacksam jag är över att ä n t l l i g e n få må bra. Det är fantastiskt. Det ger mig nästan lite hybris.

Idag är planen att hänga i Tanto, om jag inte somnat på jobbet innan dess."



Likes

Comments

-inlägget innehåller reklamlänkar-

Ja, tydligen är jag den personen nu. Kom på mig själv att sjunga till 1990nånting, som om det var det mest naturliga i världen. Men en sak skall ni veta, det är det inte. Vore det inte för att jag åt toscansk tomatsoppa på tetrapak till frukost, så hade jag nästan blivit orolig. Typiskt mig att tro att jag blivit något slags lyckligt helgon för att jag inte krökat på ja vad är det, en vecka? Vore en lögn att påstå att man har höga krav på sig själv så sett. Sätt? Sett? Sett va? SÄTT?!

Jaja, jag dricker dagens första och därmed bästa kopp kaffe. Till den, choklad förstås. Om ni lyssnat på avsnitt 8 av "Om jag blir stor" så pratar vi om att "sätta guldkant" på vardagen, detta är typ ett av mina bästa tips för det. ÄT CHOKLAD TILL KAFFET. Har i alla fall en färgbomb i huvudet (alltså en färginpackning, denna) som gör att det droppar obehagligt och kallt i nacken och jag försöker undvika att förstöra vår soffa. Vill ha sådär supersilvrigt hår som jag hade i somras. Är det ens någon som följer mig som är kvar från då? Har ju minst sagt haft en.. Skakig resa sedan dess.

Kl 15.30 skall jag och Olivia spela in nästa veckas avsnitt i den mysiga lilla studion hos Acast. Jag funderade på om vi skulle prata om influencers sociala ansvar de bär. Olivia skrev ett inlägg på temat som ni kan läsa om HÄR. Jag är så kluven i frågan. Å ena sidan så tycker jag att man MÅSTE ha ett ansvar, å andra sidan hade jag förstås själv inte velat ha det och menar att man måste få skriva utan att behöva vara en förebild. Det var alltså ett inlägg till följd av hela incidenten kring "Hannalicious"-missödet som skedde för någon vecka sedan. Hanna nämnde alltså i ett blogginlägg att hon skulle skippa att äta dessert för att vara snygg inför en plåtning och ja. Då var bollen i rullning. Vad tycker ni om hela grejen? Eftersom jag själv inte rett ut vart jag står i frågan, så funderar jag på om vi skall prata lite om Olivias modell-liv? Tycker det är så himla spännande att lyssna på. Det är liksom så långt ifrån ens egen tonår och man har minst sagt en drömsk föreställning kring det. Vi får se vad hon tycker om saken.

Likes

Comments

1. Elegi - Lars Winnerbäck

Det är 2005 och jag är elva år gammal när jag för första gången hör tonerna av Lars Winnerbäck dåna högt ur pappas alldeles för kraftfulla högtalare på nedervåningen. "Det här, det här är ALLT!", minns jag att jag tänkte. Så jag tog pappas skivor efter det och lyssnade på dem tills de blev repiga och min stereo gav upp. Mamma och pappa hade separerat bara året innan, en väldigt nära vän till familjen gick bort samma år och Sverige försöker att återhämta sig efter att ha skakats av tsunamin. Jag var ung men jag minns starkt hur allting kändes helt fel, osäkert och oroligt. I ljus och mörker har denna låten framför allt (är ett stort Winnerbäck-fan i övrigt också), hjälpt mig.

2. Du kan gå din egen väg - Håkan Hellström 

På en lista jag har finns bara den här låten. Live-versionen. Jag har skrivit om det förut. Om hur jag känner mig så tacksam inför livet när Håkan avslutar låten med att inför ett fullsatt Ullevi säga "Ja, man kan gå sin egen väg men hur tusan blev det så här?" följt av publikens jubel. Då känner jag livet i hela kroppen. Hur fett det är att leva, och allt det där. När jag och min pojkvän spelade ett klassiskt frågespel för två veckor sedan så fick jag frågan vad jag gör när jag behöver bli peppad. Det var frågan i spelet alltså, han skulle aldrig ställa en sådan fråga. Haha. Hur som så svarade jag direkt och omedelbart att detta är låten jag sätter på. Utan att låta för mycket som en Schulman så; den GÖR något med mig.


3. Quelcu'un M'a Dit - Carla Bruni 

Kanske världens absolut vackraste låt. Alla som känner mig väl, vet om det. Det här är låten som är ganska ny i mitt liv. Men som jag spelar när jag vill spara ett minne. Den har spelats på en efterfest med bara mig och en till, när vi drack folköl och rökte inne i hans lägenhet vid Gullmarsplan. Den har spelats högt i mina lurar i taxis utomlands. Den har spelats när jag känt att jag är rädd att en dag glömma bort, hur det känns att leva. För att om den dagen kommer, kunna plocka fram låten och minnas tillbaka. Jag kan inte ett ord franska, eller ja. Oui? Men det är någonting med den melodin som bara rör mig ända in in i den där klibbiga stora muskeln till hjärta. Har ni inte en sån låt - skaffa en.

4. Love is all - The tallest man on earth 

Den där mannen från Dalarna. Jag har sett honom live vid två tillfällen. En gång i Gdansk, och en gång på Cirkus i Stockholm. Båda konserterna har lämnat mig helt euforisk och mållös. Jag har lämnat konserthallarna med känslan av att FATTA vad livet handlar om. Att för två timmar sitta ned och koppla bort allt vad livet innebär, för att njuta av ett musikaliskt geni.

Här har ni låtarna.
Ett.
Två.
Tre.
Fyra.

Ett Carla Bruni-tillfälle.

Likes

Comments

Ärligt nu, kan vi prata lite MER om hur förbaskat trött en är på att få höra hur lat och bortskämd man är som 90-talist? För all del, jag kan bara tala för mig själv. Kanske har jag något övermänskligt driv, kanske har jag haft tur, kanske omringar jag mig av exceptionellt drivna människor helt enkelt. Eller, så är det så att vi aldrig som nittiotalister kommer att bli accepterade på arbetsmarknaden. Vi kanske skippade över en generation. Innan vi går vidare vill jag även snabbt belysa två avgörande faktorer, bortsett från det självklara faktum att vi faktiskt inte är fostrade av vår egen generation: Vi nittiotalister, åtminstone alla vi som är födda efter 1995, blev försökskaniner för den nya gymnasiereformen som trädde i kraft 2011. Vi är även den första generationen som tjänar sämre än vad våra föräldrar gjorde.

Första artikeln som dyker upp när jag med mina flinka tekniska, bortskämda fingrar surfar in på www.google.se och söker på "nittiotalister", finner vi hos Sydsvenskan. Rubriken lyder "Självupptagna nittiotalister, en produkt av vuxenvärlden " av Ana Udovic, frilansande journalist som skrivit en bok på temat. "Generation Ego - att fostras in i en narcissistisk kultur", om hälften av alla åttiotalister och oss nittiotalister som tillhör "Generation me". För dig som inte visste det, så kan jag rapportera för er att vi nämligen är den generation som amerikanska psykologer menar ha drabbats av en narcissistisk epidemi. Tänk att jag fick googla hur epidemi stavades, och gör det varje gång. Att jag aldrig behöver faktiskt lära mig hur ordet stavas eftersom jag tillhör en såpass bortskämd generation att jag "googlar allt". Ett ytterligare fenomen som verkar reta gallfeber på äldre generationer. En i särklass oövervinnerlig generation elitsporten; att väldigt enkelt bli otroligt upprörd!

När jag är fjorton år gammal så får jag mitt första arbete, och måhända att jag förmodligen tillhör den sista generation som kommer kunna säga detta: mitt första jobb var på en åker. I timmar kröp jag omkring i lera, utan riktiga arbetskläder på en dyngsur åker för att dra av blasten på pepparrötter. Min hud var sönderbränd och mina ben sönderstuckna och bitna av blinningar, getingar och andra insekter jag inte tidigare visste kunde lämna faktiska bett på huden. Efter bara två dagar. En dag var vi så smutsiga att vi inte fick åka med bussen tillbaka hem till vår stad, det fanns inte direkt någon dusch på det jobbet så att säga. Men det var faktiskt helt okej betalt, faktiskt mycket bättre än den arbetsplatsen jag efter det stannade på i ett år där jag jobbade som servitris för 55kr i timmen. På åkern fick man 100kr i timmen per längd, en längd fixade på någon timme om man var riktigt snabb och inte fuskade förstås och fick göra om allt från början.

Sedan dess har jag krigat på. Och den här texten handlar inte om hur duktig jag är, eller vilken fascinerande arbetsmoral jag tror mig ha. För det har jag ärligt talat inte. Inte längre i alla fall, för jag är så urless på alla pissiga arbetsgivare som utnyttjat en på grund av den rådande arbetslösheten bland unga i Sverige. Vad har jag mer gjort mer än slavat på servitrisjobbet som betalade mig svart i slutet av arbetsdagen, där gamla barndomskompisars pappor kastade fruktansvärda sexistiska kommentarer efter femtonåriga jag när jag vänt bordet ryggen? Telefonförsäljare, förstås. Den tiden i mitt liv är fortfarande så jobbig med anledning av det arbetet, att jag inte är redo att prata om den så här öppet. Det är väldigt få i min närhet jag berättat om det för. Inte nog med att nästan varenda nittiotalist arbetat som telefonförsäljare, så är det så klart också i princip värre än att vara parkeringsvakt som är det mest hatade yrket i världen typ (vilket jag också jobbat som för slavlön), av den äldre generationen. Förstås har jag även sedan avancerat, jag har jobbat som säljcoach, drivit in inkassoskulder, torkat barnkräk och haft vilostund, jobbat på café för 60kr i timmen med 2 timmars resväg till jobbet. Jag har sålt annonser till företag, gjort undersökningar för SIFO, jobbat i kundtjänst, varit taxitelefonist, butikssäljare, stått på event och krängt strumpor. Ja, man hinner ju med en del när man börjar som femtonåring.

I tre månader har jag varit arbetslös i mitt åtta år långa yrkesverksamma liv. På grund av depression och utmattning, den gången. Jag har inte en enda vän som varit arbetslös någon gång. För även de har torkat avföring, slavat för en minimilön som borde existera i Sverige, suttit dödsvak trots alldeles för ung ålder och avsaknad av erfarenhet. De har bränts ut och körts över. Och framför allt har de precis som jag blivit sågade av den äldre generationen. Det är liksom inte längre läget i Sverige, att en kan knata ner till sin lokala ICA-butik och bara börja HUGGA IN! När jag bodde i min hemstad sökte ett café en diskare, de fick 500 ansökningar. Femhundra.

Men så är vi ändå lata jävlar, som inte VILL jobba. Och vill vi jobba, ja då är det nu bara såna här vad heter det... LÅTSAS JOBB! Bianca Ingrosso till exempel, hon har ju inget "riktigt jobb". Hon är bara med i flera tv-shower, poddar, skriver, och driver några av Sveriges största sociala mediekonton. Äh! Ursäkta mig, men vad fan har till exempel Ingvar Oldsberg gjort, som inte Bianca har? Den äldre generationen har nämligen och tydligen, mandat att besluta vilka arbeten som får benämnas som riktiga! Vi vill ju bara jobba inom media och flamsa runt i Paradise Hotell och knulla i TV. Fy fan, vad det måste vara svårt att ta in hur samhället förändras och hur vi försöker acklimatisera oss till en helt omöjlig samtid. Där vi dessutom måste städa upp efter ert vårdslösa sätt att ha behandlat jorden på, och stå upp för de svaga i samhället. Det får mig att se på er äldre som grottmänniskor som står och slår varandra i huvudet med påkar och brölar *ööööhheHHH*. U-r-s-ä-k-t-a- mig, och alla andra vi, som försöker lista ut hur fan vi någon gång skall ha råd med att köpa en bostad utan att behöva sälja våra njurar på darkweb, eller våra kroppar på Malmskillnadsgatan.

Vad är det ni inte fattar? Vi har inte gjort vinst på någon bostad som ni. Vi hade inte möjligheten att klättra inom företag innan allting digitaliserades. Jag är rätt så jävla säker att de flesta över 40 som läser detta, hade ett första jobb som antingen 1. Inte finns längre eller 2. I dag bemannas av en maskin eller dator.

Vi får väl hoppas att AI-utvecklingen går i raketfart så vi slipper stå och slå våra kids med träpåkar i huvudet om en si sådär 20 år för att vi inte hängt med. Mina barn kanske blir uppfostrade av robotar, för framtidens bästa så att säga. Förlåt, jag kom verkligen av mig. Pissiga arbetsgivare var det! Någonstans slogs nog spiken ned i kistan av den arbetsgivaren som mer eller mindre menade på att jag skulle tävla med andra kollegor för att få timmar. Eller den som inte tänkte ge mig övertidsersättning för att den tänkte att jag inte hade koll på LAS. Eller den som försökte mena på att jag inte hade någon uppsägningstid om jag själv sade upp mig (?). För att inte tala om alla skamliga förslag en fått i sitt arbetssökande. "Jag har inget jobb att erbjuda, men vi kanske kan ta en kaffe och prata lite? Du verkar fin! :)".

Träpåk, jag antar att ni bara slagit varandra i huvudet så många gånger att ni är oförmögna att göra den allra mest simpla samhällsanalys. Just det, gymnasiereformen. GY11 som ökade klyftan ytterligare mellan oss och den äldre generation vi krigar mot när det kommer till att läsa vidare. Eftersom deras betyg inte går att översätta till våra så kommer de mer eller mindre alltid att vinna. Ja, det var väl bara det. Tack och hej.

Förlåt för att jag föddes 1995 och för att jag tydligen fostrats av "Generation grottmänniska".


Likes

Comments

"Ni vet när någon får ett slag mot huvudet på film? Det blir ju alldeles tyst. Som när det fallit en halvmeter snö och klockan är fyra på morgonen. Det blir så tyst att det ringer i öronen. Precis så var det. Som en vänlig käftsmäll en rivigt kall morgon, som får ett kluvet hjärta att galoppera i bröstet. Allt en någonsin lärt sig blir till lögn och hitte på. Allt han någonsin berättade för var ord som kändes då, men nu är vattniga och ljudlösa. Som efter slaget mot huvudet."

Hittade den här texten nyss. När jag funderade på vad jag skulle skriva om härnäst egentligen. Kommer inte riktigt ihåg vart jag var på väg med texten (det vet jag sällan men), jag minns heller inte vad det var för känsla jag var ute efter att gestalta Jag har så svårt för att tycka att det jag publicerar är intressant, det är nog mitt absolut störste bekymmer. Vilket förmodligen i sin tur borde bero på någon slags.. Självupptagenhet. Jag menar, bara för att jag skrivet ETT inlägg om psykisk ohälsa så betyder det inte att ALLA läst det. Eller att jag lyckas sammanfatta allt så väl och käckt att det är färdigskrivet om ämnet. Är det någon som kan känna igen sig i det? Känns liksom om om man bara upprepar sig, som om alla smarta och kvicka texter redan är skrivna. Trots det är det återkommande teman ni vill läsa om. Man kanske helt enkelt skall hålla sig till det man är bra på och nöja sig med att det helt enkelt är ens thing. Å andra sidan är det svårt göra någon som helst utveckling då. Vårt senaste avsnitt, 9, handlar ganska så mycket om det här ämnet. Att vara ointressant.

Nåja. Vill ni veta en knäpp sak? Jag har nog hållit lite på det undermedvetet. För när jag skriver saker för er, då blir det verkligt. Det går inte att återkalla. Då är det sagt och "out there". Så nu säger jag det. Jag är kär! För mig är det helt tokigt. Att efter två år som väldigt singel med allt vad det innebär, plötsligt ha en pojkvän och vara någons flickvän! Han har två smilgropar, ger mig kaffe på sängen, har också pannkakor som paradrätt och doftar förstås helt sinnessjukt gott. Skall absolut försöka hålla tillbaka med gulligull-skrytet men kan verkligen inte lova något. Hade sannerligen förträngt hur det var att känna såhär. Men jag upplever ett slags större lugn än vad jag gjort förut i mitt liv i en sådan här... Situation. Fint, enkelt och.. Pirrigt? Haha. Man blir genast en jävla tönt alltså, den saken är säker.

Nu skall jag dricka upp mitt kaffe, styra upp min frisyr som mer ser ut som ett kadaver på mitt huvud och KICKSTARTA DEN HÄR DAGEN. Fy fan, skojade absolut. Den dagen jag kickstartar en dag får ni hoppsparka mig i huvudet. I dag skall jag jobba min näst sista dag på Mall of Scaninavia, kom förbi Urbanista och TJACKA ETT PAR FETA LURAR!!! Okej, jag rundar av här. Håller kanske på att få en stroke eller nåt verkar det som. Kram på er!

Likes

Comments

Hallå och gooood morgon! Nu måste något vara tokigt när jag är uppe såhär tidigt två dagar i rad tänker ni (inte), inte alls faktiskt. Jag har i ca två veckor legat i en rekryteringsprocess som är över och så att säga, lyckad! I går provjobbade jag för att se till att våra förväntningar överensstämde. Vilket de tydligen gjorde! För jag gick därifrån gladare än på mycket längre, med en anställning jag verkligen verkligen ville ha och har haft ont i magen över. På grund av nervositet.

Företaget jag nu jobbar för (!) har tagit fram den här tjänsten baserad på mina tidigare erfarenheter och mina kunskaper. Min roll blir alltså Digital marknadsföringsansvarig. Jag tror titeln "digital marketing manager", är den man använder men tycker det låter så löjligt att alla titlar är på engelska. Haha. Jag ser så otroligt mycket fram emot allt jag kommer lära mig den kommande tiden och är så himla glad att jag hittat precis och exakt mer eller mindre, en tjänst som innebär att jag får göra det jag tycker är kul och som går att kombinera med podden och mitt övriga liv. Och framförallt, tacksam att jag fått detta förtroendet!

I går åkte jag och C och handlade. Och i en uppvärmd bil i garaget utanför ICA, så kunde jag nöjt konstatera att jag är så tillfreds med mitt liv just nu att det spritter i kroppen. Om årets början avgör hur resten av året kommer bli, så kanske det blir som jag sa i podden; ett bra år för jag känner det i fötterna. Det känns som om alla mina vänner också är på en "bra plats" i livet. Min bästis Amanda hade i går 100 dagar kvar av sin graviditet (!), jag har lagt fram namnförslaget "Claes Ohlsson", Hannah drar snart till Thailand på obestämd tid. Olivia har både pojkvän och drömanställning, och ja. Vad gör en gladare än när det går bra för ens vänner?

Och, jag börjar redan i dag och är faktiskt på väg till jobbet nu. Det känns fint att åter igen ha en kontorsplats att gå till om dagarna.

Ha en bra dag. <3

Så nära inpå den här känslan man kan komma just nu då. Minus dödsvädret som höll på att döda en på vägen till bussen, denna äckligt kyliga januarimorgon.

Likes

Comments