Välkommen till veckans bästa dag! Det bästa med fredagar är att få önska alla trevlig helg. Alla blir så sjukt glada. Inklusive en själv ju. Jag har en löjligt bra dag, känner mig nästan kär och har fjärilar i magen för jag är så exalterad över livet. Ta aaaaldrig ner mig på jorden, tack!

Jag tänkte passa på att ge lite fredagspepp till den som känner sig lite depp idag. Detta är alltså inte mina "så här botar vi en depression-tips", ät choklad så blir allting bra, utan helt enkelt knep jag själv använder mig av när jag känner att jag är på väg att dippa, eller saker jag faktiskt råder mina vänner till när de är låga. Ta tipsen med en nypa salt. Är du deprimerad eller lider av stark ångest så vill jag inte att du skall känna att dessa tipsen är ett hån emot dig, okej?

1. Sluta gräv ner dig, nu!
Man får sörja, man får vara ledsen. Man får älta. Man får hata och skrika och gråta. Men någonstans måste man hjälpa sig själv på traven. Så sluta upp med att lyssna på ledsna låtar och att stalka ditt ex på Facebook, öppna fönstret i din lägenhet och släpp in frisk luft. Varför inte sätta på listan jag gjorde till min bästa vän, för henne att lyssna på när hon är ledsen. Detta är 30 låtar jag omöjligt kan vara ledsen till. Listan hittar ni HÄR . Funkar inte den, så är tro det eller ej Aviciis nya riktigt bra.

2. Ring en vän.
Fick ni Vem vill bli miljonär-vibbar? Ring en vän, berätta hur det känns. Bestäm en träff med någon. Var inte ensam, det finns även en gräns för hur länge man faktiskt får vara i sin ensamhet, för det mår ingen bra av hur skönt det än känns i stunden. Tacka ja till det där glaset, den där fikan eller ring upp den där vännen du egentligen inte orkar prata med. Du behöver faktiskt inte ens berätta. Socialisera dig bara på något sätt.

3. Ta hand om dig själv.
Det är ju välkänt att man mår så mycket bättre när man tar hand om sig själv. När man känner sig fräsch. Känns det jobbigt att träffa dina vänner ikväll och du funderar på att ställa in? Säg att du blir lite sen. Sätt på min lista med glad musik och ta extra lång tid på dig att göra dig i ordning. Ta en lång dusch, ta på dig din bästa outfit så skall du se att känslan kommer smygande.

4. Försök att skratta!
Detta låter ju patetiskt, visst? Men för mig är stand-up eller en härlig Jonah Hill-komedi något som alltid får mig att skratta. Det finns inte skratt-yoga för inget. Att skratta är alltid en positiv association och även om du inte skrattar så kan jag lova dig att det är tusen gånger bättre än att lyssna på musik som gör en ledsen och att titta på deppiga kärleksdraman som gör en ännu mer påmind om hur ensam man är.

5. Gör något som stärker ditt självförtroende.
Flummigt? Kanske. Men om man ligger hemma i sin t-shirt man inte tvättat sen 1997 och tycker att man är en lat jävel så kommer man att göra saker som en lat jävel gör. Städa badrumsskåpet, rensa garderoben. Tvätta den där tröjan. Ta en promenad. Baka en kladdkaka! Gör bara någonting som får dig att kunna säga innan du somnar "Det här har jag gjort".

Nu är det inte lång tid kvar på denna korta arbetsveckan och jag sitter snart med ett glas bubbel i handen och firar tillsammans med min vän Petter. Firar vad? Livet, till exempel. Hoppas att helgen blir allt ni önskar. På söndag kommer "En kärlekshistoria eller inte i några delar - Del 2". Har ni inte läst Del 1 ännu så gör ni det. HÄR! Så, trevlig helg hörrni. Vi hörs!

Förresten, upplever någon annan problem med att svara på kommentarer här på nouw? Det går bara var hundrade gång känns det som. Jag läser er alla och VILL svara men det går liksom inte. Blir tokig!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

När jag var arton år och mer vilsen än någonsin så fick jag höra någonting jag burit med mig sen dess, av en person jag ansåg vara en framgångsrik sådan som verkade haft ett kall hen följt sedan födseln yrkesmässigt. Jag avundades det. Att vakna varje dag och veta. Trodde att någonting fattades inom mig eftersom de flesta i min närhet visste precis vad de skulle göra av sina liv, de hade åtminstone en aning medan jag inte förstod hur man gjorde för att finna det. Det var som att jag helt enkelt trodde att mig, kommer det inte bli någonting av för att jag hittar inte det. Hen hade pluggat i många, många år och hade ett vad man kallar "högstatusyrke".

Min pappa hade det dessutom alltid varit självklart för som varit egen företagare sedan han tog över efter sin pappa och min mamma har egentligen inte direkt haft något riktigt jobb. Hon har varit hemma de senaste tio åren och tro inte det är för att hon är någon slags lyxig hemmafru. Långt ifrån. Hemma pratade vi aldrig om vad man skulle bli eller så, om framtiden. Vilket jag förstod när jag blev äldre inte hör till det normala. Minns bara hur mamma sa till mig som barn att jag skulle bli president, politiker eller så. Kanske lade det grunden till något slags självförtroende i all fall. Begrundat på att "du tjöööötar ju så jävla mycket!". För innerst inne har jag alltid vetat att NÅGOT skall det bli av mig. Jag undrar vad det är för känsla. Har ni den?

(När jag var femton började jag jobba på restaurang som servitris och sen dess har jag testat det mesta. Jag har krängt tidningar på telefon, jag har varit säljcoach, jobbat med indrivning av inkassoskulder, jobbat som kundtjänstmedarbetare. Intervjuare, butikssäljare, barnskötare, parkeringsvakt på kommunal mark. Har praktiserat på elektronikbutiker, på JFR's webbshop, och i mataffärer. Ja, men säg något jag inte gjort. Sett till min ålder har jag hunnit på att testa ganska mycket redan.)

När jag valde linje i gymnasiet fanns det aldrig någonsin en tanke på att läsa vidare. Jag visste inte ens vad det var för något, vad det innebar. Jag valde liksom frisör? Men bytte första dagen. Dessutom hade jag ingen riktigt tro på att framtiden ens skulle komma. Det var så avlägset för mig att ens ha ett eget liv trots att jag flyttade hemifrån när jag var sexton. Det har med andra ord inte varit helt solklart för mig. Jag har velat bli psykolog som jag nämnt i tidigare inlägg, kanske är det vad jag känt allra starkast driv till innan jag hittade mitt kall. Kall låter så löjligt. Som om jag blivit frälst typ. Men det är så. Men, det intresset dog ut och jag mötte den smärtsamma insikten om att jag jag helt enkelt inte var motiverad nog att ta mig igenom utbildningen. Vad skulle jag göra då?

När jag var yngre så existerade bara alla andras behov, aldrig mina egna. Jag var så känslomässigt styrd och begränsad. Skulle se efter och ta hand om alla andra. Det var inte förrän samma person som fick mig att förstå att alla är vilsna, ställde mig frågan "Men Emelie, vad vill du göra med ditt liv?" som jag förstod att jag hade en egen vilja. Det var första gången någon frågat mig det. Vad jag ville. Jag visste knappt att jag hade egna känslor, eller en egen vilja. Samtidigt, har jag alltid alltid alltid fått höra att DIG! DIG SKALL DET BLI NÅGOT STORT AV! Det har varit fint att få höra det men har nästan gjort mig mer vilsen. Stort hur? Vad? När?

Den här personen som jag ansåg vara så framgångsrik menade att hen aldrig vetat och fortfarande inte visste trots en väldigt framgångsrik karriär. Hen bara valde något, och hoppade. Det fanns ingen stark passion, inget "kall", ingen dragningskraft. "Att låta sig luras av att andra tror att de vet vad fan de håller på med är bland det värsta man kan göra." Varför? Jo, för att man börjar söka febrilt efter att hitta just det. Och tyvärr. Alla gör inte det. Alla vaknar inte upp en dag och vet precis vad de vill göra. Man provar sig fram. Man chansar, testar. Men det är ingen vad skall man säga... Mänsklig rättighet? Låt er inte luras av vuxenvärldens välpolerade, trista fasad.

Det har dock plågat mig innerligt eftersom jag alltid känt att jag velat göra någonting jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Men jag har alltid trivs bäst i yrken där jag fått tänka, använda min kreativa förmåga. Att jag valt att nu satsa på mitt skrivande gör jag bara för att jag äntligen har mod nog. Inte för att jag inte velat tidigare.

Men hur vet man att det man gör är rätt? I mitt fall, så vet jag eftersom tid och rum upphör existera. Igår gick två timmar på fem minuter när jag satt med en text på tåget och jag kan bli så uppslukad av det jag gör att jag glömmer bort att jag behöver äta eller sova. Då måste det vara rätt. Väl? Men jag önskar att jag hade insett tidigare att livet är så jävla långt och att ingenting blir bättre för att man försöker stressa fram ett beslut. Så sluta tro att folk vet vad de håller på med, för det är få som har en aning. Och ta det lugnt. Åk på någon resa, ta något jobb som verkar halvkul. Spara pengar eller spendera alltihopa för att du kan. Lev lite. Varva tinder eller något. Ha lite jävla kul på vägen, så blir det uthärdligt.

Jag har för det mesta ingen aning om vad jag sysslar med.


Likes

Comments

Hej! Alla! Vad knäppt det är att flänga runt så mycket på så kort tid. Förstår knappt vilken stad jag är i. Men någonting kan jag säga er och det är att jisses, vad dessa dagar varit välbehövliga. Jag inser nämligen vilken otroligt intensiv, men rolig höst jag kommer att ha. Är det någon som förstått vad det är jag har på gång som vill försöka sig på en gissning? Är så pepp att jag kissar på mig typ.

Igår var en känslomässig käftsmäll. Ni som följer mig på instagram (ninacaroline.se) fick läsa om det. Jag skrev kanske en aningen kryptiskt. Men min lillebror som jag var och hälsade på har gett mig sin fulla rätt till mig att skriva om var han befinner sig och varför. Och med all rätt, för jag är så jävla stolt över honom. Så, jag skall berätta hans historia när den mognat inom mig för jag har knappt förstått det själv ännu. Hans röst förtjänar att bli hörd, precis som min.

Det känns fint att vara hemma i Stockholm och jag har roliga dagar framför mig. Ikväll klockan 19:00 publiceras ett inlägg om hur i helsike man skall förstå vad man skall göra med detta livet egentligen, och hur man vet när man hittat rätt. Men jag kan tillägga en sak redan nu, även om jag hittat "rätt" så betyder det inte att jag inte kommer ändra mig 154 gånger till för man slutar då aldrig förvånas av sig själv. I alla fall inte jag.

Idag var en verklighetens käftsmäll tillbaka på jobbet. Hade nästan glömt av att jag hade ett jobb typ. Är lyckligt lottad dock, eftersom jag trivs så himla bra och ändå får skratta en hel del till vardags. Har dock mått lite illa eftersom jag tömde en Selectamaskin på t-centralen till kvällsmat inatt eftersom jag helt glömde bort att äta på tåget för jag var så uppe i att skriva, smart! Haha. Nu skall jag möta upp min hemliga "partner" alldeles strax. Alltså inte som jag ligger med då. Kika in vid 19:00 om ni vill läsa min senaste text!

Likes

Comments

God morgon!

Jag har trots den ro jag känner i kroppen inte sovit gott en enda natt här. Det är väl jobbstressen som ligger latent. Jag går ofta upp vid 4-5 snåret och därför vaknar jag som en klocka, stressad över att jag kanske försovit mig som om jag gick i skolan igen. Tro mig, haha. Jag kan inte ens minnas att jag någonsin kommit i tid till skolan. Och ifall jag gjorde det så möttes jag av lärare som jublade med champagne i klassrummet.

Det är så lustigt att nästan alla jag möter tror att jag 1. Kommer från en välbärgad familj - Vilket inte alls är sant då jag vuxit upp i fattigdom med min mamma. Och 2. Tror att jag är fett organiserad/duktig/strukturerad - Viiilket inte heller är sant. Eller, jag är ju det med saker jag verkligen bryr mig om. Jobb, projekt osv. Men jag anser inte att jag är en särskilt strukturerad person. Det ligger till exempel inte i min natur att jag skulle lägga tillbaka ett provat plagg i garderoben. Det knycklar jag till, kastar in i garderoben och tänker. ÄH! "Vika kläder, hur kul är det? Det kan jag kanske göra på SÖNDAG!"

När jag och mitt ex hade gjort slut så minns jag att han sa "Det är i alla fall så himla städat här jämt, det är skönt!" Haha.

Jag har precis svarat på en del mail, det blev en kort frukost för vi blev utkörda av städet. Men jag klagar inte, jag sitter på en gassande varm balkong och funderar på att ge mig ner till vattnet. Förresten, inlägget om bloggarna jag följer blir aningen försenat eftersom hälften inte hade sparats med den skakiga internetuppkopplingen jag sitter på. Har dessutom köpt min nya domän. Snart kommer jag skriva under mitt riktiga namn. Det känns lite obehagligt, men ni får veta varför inom kort.

Tillsvidare bjuder jag på tre låtar jag spelar mest just nu. Har lite dela med mig-tvång. Jag upplever gärna vackra ting i ensamhet men tillslut vill jag dela med mig. Musik som gör mig euforisk just nu!

1. Hourglass - Imitating Aeroplanes
2. Inside your head - Pelicat
3. Waterfall - Goss


Snart är ni väl trötta på alla Ernstiga bilder. Men snart är jag tillbaka till en mer.. Fixad vardag. Håll ut.

Alltså mitt håååår haha. Alla som ba "är så avundsjuk på volymen!!" Vet ni att jag vaknar upp såhär varje dag. Det ser ut som om jag har hatt på mig.

Likes

Comments

Min syn på tvåsamheten skiljer sig som jag tidigare nämnt, från många andras. Läs ett inlägg om det av mig HÄR om ni inte vet vilket jag pratar om. Jag tycker inte att tvåsamheten är det viktigaste i mitt liv just nu och jag suckar högt varje gång någon säger "men du kommer att träffa någon snart!" varje gång jag berättar att jag är singel. För, jag vill vara singel. Det är mitt fria val. Är absolut öppen för vad livet har att erbjuda men det är ingen sorg för mig att vara själv. Det är trivsamt, jag värdesätter min frihet så ofantligt högt. För två år sedan dock hade jag inte fattat alls om någon sagt likadant till mig. Då var tvåsamheten mitt allt. Mitt fort.

Men jag är kluven. För å ena sidan anser jag att det bästa relationstipset är att göra slut. Men varje gång jag yttrar de orden så gör det lite ont i mig för det är några ord som sitter kvar och bränns. Även om jag inte borde bry mig. Min senaste kille var femton år äldre än jag. Vid ett tillfälle sa hans pappa något i stil med att min generation inte klarar av att ta hand om en relation och det kändes inte som något annat än en pik att jag snart kommer lämna, och det gjorde jag ju. Vi är slit och släng-generationen som köper nytt när något går sönder och är bara en swipe ifrån en ännu bättre partner. Å andra sidan... Så måste man ju kämpa för tvåsamheten om man vill vara i den. För att vara i en relation med en annan människa och växa ihop och inte isär, är tamigfan det svåraste man kan göra.

Vi har fler valmöjligheter, vår generation. Vi lever i ett av världens mest individualistiska länder som möjliggör ensamhushåll. Vi är inte beroende av en partner varken ekonomiskt, eller juridiskt som förr. Men när skall man egentligen lämna, och när skall man kämpa? Jag tycker det är svårt. I alla mina relationer har det varit bäst att lämna, det har aldrig varit värt att göra mer våld på mig själv och jag är trött på att gå sönder. Men sen så tänker jag på en av mina bästa vänner som varit igenom helvetet och vänt med hennes man. Deras relation är så fin, så kärleksfull och så stark efter så många år ihop och funderar över hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte lämnat mina relationer jag ansett varit dödsdömda, jag har alltid varit den som lämnat. Den som packat väskan och sagt att nu, nu är det slut och nu är det dags för mig att gå. Tack för allt och adjö. Är det för att jag inte klarar av att kämpa. Är det för att jag inte klarar av när det blir motvind? Har jag blivit så skrämd av destruktiva relationer jag inte borde hamnat i från första början att jag dömer ut dem för fort?

Är jag för besatt av Hollywood-förälskelsen? För jag önskar att kärleken skall vara himlastormande och extraordinär. Den skall vara hjärtat i halsgropen och handsvett. Väntan på ett sms som får magen att vända sig ut och in. Gåshud när någon nämner mitt namn. Jag har inga svar som ni märker. De som håller ihop och består är ju de som mött motgångar ihop som kunnat haft isär dem tusen gånger om, de är sällan en Hollywood-förälskelse, utan snarare och oftare en vänskap som blommar ut till en trygg kärlek. Men jag är inte redo att ha isär mig själv alls igen eller ens ta risken. För varför, när allting känns så bra när jag är själv.


Men kanske har jag inga svar just för att jag inte är där. Idag är jag inte villig att offra nästan någonting alls för en relation. Det finns så mycket jag vill ge mig själv innan jag vill dela med mig till någon annan. Mina vänner fyller till hundra min kvot, behovet av kärlek och trygghet. Vi har så mycket olika normer för relationer i vårt samhälle. Beteenden vi accepterar hos våra vänner skulle vi aldrig gå med på eller rättfärdiga en i en relation och vice versa. Vilka är vansinniga, jag skulle kunna skriva trettio sidor om det, minst.

Kanske jag aldrig lyckats bibehålla en bra balans i en relation. Antingen har jag prioriterat fel, och aldrig mig själv. Eller så har jag blivit någon jag inte tyckt om och därför har relationen i sig blivit något som symboliserar ångest och allt som inte är jag.


Jag vet inte, Vet ni?

Likes

Comments

Ny vecka! Nåja, igår. Som vanligt funderar jag över vad jag har att se fram emot, men just nu hade jag hade absolut inte haft något emot att stanna en vecka till här på ön och ärligt talat så känner jag mig väldigt mycket i nuet just nu och är inte alls i lika stort behov av att blicka framåt. Jag njuter helt enkelt så mycket av allt roligt som är på gång nu! VET NI?! Det kanske inte är värsta grejen, men för mig som bara "satsat" på bloggen i drygt någon månad så slog mitt hjärta kullerbyttor av glädje när jag såg att jag låg på sjätte plats min kategori "Personliga bloggar i Stockholm". Om en månad skall jag vara topp 3. Edit: Jag hade visst hunnit klättra upp till nr 5 nu. Åh.

Nu sitter jag på balkongen till en av de två lägenheter som ligger ovanpå huset. Det finns nog verkligen ingen mer rofylld plats att skriva på. Det är lummigt och grönt framför mig, orangea hustak på vita villor mot en glimt av vattnet i bakgrunden. Ljudet av flaggstänger som slår i vinden och emellanåt några barn som passerar och skrattar. Vi har ätit frukost i hela två timmar.

Jag frågade farfar som varit egen företagare i hela sitt liv inom VVS-branschen vad han skulle jobbat med om han fick möjligheten att välja någonting annat, börja om liksom. Svaret kom som en chock för både mig och farmor och vi vek oss av skratt.

Jag: Farfar, vad skulle du gjort då? Tänk inte på det ekonomiska bara vad du hade velat testa.
Farfar: Jaa.. Då hade jag blivit barnvakt!
Farmor: Vad säger du Lasse? Du har inte suttit barnvakt en dag i ditt liv! (De har typ en miljon barn)
Farfar: Nej, men det kanske hade varit dags att testa då!
-

Idag: Passa på att spara ön i hjärtat. Ta en kaffe på Rörö boa, gå en runda kring naturreservatet. Springa. Skriva färdigt del 2 av "En kärlekshistoria eller inte - Del 2."

Onsdag: Dags för hemfärd. Men innan dess skall jag hälsa på min lillebror. Jag har inte bestämt mig hur mycket jag vill berätta kring det. Men jag längtar ihjäl mig efter honom och det skall bli fint att se honom sund och fin. I bästa fall hinner jag med att ta en kaffe med några av mina Göteborgs-hjärtan. Men jag har inte velat planera så mycket inför denna vistelsen, detta skulle vara min semester. Min tid för lillebror.

Torsdag: Påbörjar min korta arbetsvecka, den lär räcka. Har hört av kollegor att vi har extremt hög belastning på kontoret, så det känns skönt att det bara är en dag kvar till veckans bästa dag - FREDAG! Ser fram emot att krama min Hannah jag jobbar ihop med som även är en av mina absolut bästa vänner. Jag grät nästan när jag skulle åka bort liksom? Hon är hemma för mig. Hon är Stockholm, och Kungsbacka.

Fredag: Efter jobb är det nog dags för mig att landa hemma lite. Tvätta, städa och göra allt annat kul vuxenlivet bjuder på. Förhoppningsvis lyckas jag hålla mig hemma. För på lördag händer det någonting kul.

Lördag: TJEJFEST! Med några härliga kollegor varav en som fyller 40, idag! Grattis fantastiska L! Vi skall dricka bubbel och bli riktigt fancy.

Söndag: Packa! Även denna arbetsvecka känns inte svintuff direkt. Jag reser nämligen äntligen till värmen nästa vecka. Mer om det senare. Får ge mig ut på en tråkig bikinijakt i alla fall. Finns det ens butiker som säljer fina bikinis nu? Säg till i så fall. Eller är det tumvantar och termobyxor som gäller nu?

Ha en fin dag! Snart kommer ett inlägg upp om vilka bloggar jag läser, vilket är få, som inspirerar mig!

Ser ni? Alldeles perfekt.

Absolut inte den charmigaste bilden på mig. Men helvete så befriande att slutat bry sig om sånt. Så skönt att bara gå utan smink när man känner för det. Man ser ut som man ser ut, liksom. Det är inte direkt så att jag kommer se tillbaka på dessa bilder om 30 år och bekymra mig om hur jag ser ut.

Likes

Comments

En dag slogs jag av insikten att "om man vill göra någonting, så gör man det". Det låter ju så enkelt. Men det finns många tillfällen i livet man lutar sig mot frasen "åh, jag hade verkligen velat MEN". Det kan vara till exempel att ge sig ut på en längre resa. Söka det där jobbet, skriva till den där snygga människan du träffade i kön till Trädgården. Men, vad hindrar dig? Ekonomin? Rädslan för att få nej? Rädslan för ett uteblivet sms?

Om du verkligen vill någonting så får du se till att först överkomma de rädslorna och börja ta stegen i den riktningen som tar dig dit du vill. Annars vill du inte, du önskar. Det är så vitt jag vet två skilda saker. Från och med den dagen har jag slutat säga lägga till ordet "men" och bytt ut det mot "så vad behöver jag göra för att nå dit? Och vad gäller drömmar och önskningar som "åh, jag hade velat testa att bo i USA" så har jag slutat yttra dem så länge jag inte faktiskt vill och bara önskar. För hade jag velat testa att bo i USA på riktigt så hade jag fan suttit på planet för länge sedan.

Länge trodde jag att jag hade ett bra självförtroende, men en mindre bra självkänsla. När jag träffade Honom som fick mig att se både färger, mörker och stjärnfall så förstod jag att mitt självförtroende var en fasad. Jag och Han har i efterhand konstaterat på vilka sätt vi verkligen behövde varandra då vi träffades. Han hade bland annat en nyckel, eller en kod kalla det precis vad ni vill. En nyckel som startade någonting inom mig. En dröm som blev till vilja. Som fick mig att säga "jag vill plugga, så därför skall jag göra det." En dag under ett telefonsamtal så berättade jag att jag ville plugga till psykolog, MEN!". "Men vadå?" frågade han. Och jag svarade med en osäker röst att vadå, det är ingenting för mig. Det är smarta människor med bra betyg och driv i sig som gör sånt. Inte lilla jag utan gymnasiebetyg som är fast i en liten håla med 80.000 andra idioter som längtar bort lika mycket som jag.

Han andades ut, svarade lugnt och metodiskt att jag, jag har exakt lika mycket rätt att plugga om jag vill. Att jag, inte är dummare. Att jag har precis lika goda förutsättningar att lyckas i livet, om inte bättre. Det är ingen egentlig skillnad på mig och dem. Det är bara en liten uppförsbacke en stund. "Du skall göra det, du skall bli psykolog. Inga men." Jag var starkt formad av min uppväxt förstås. Ingen i min familj hade läst vidare och ärligt talat, jag visste inte ens vad universitetet var för något för vi hade aldrig pratat om framtid på det sättet hemma.

"Jag skall bli psykolog!", började jag säga. Jag. Skall. Bli. Psykolog. Det var lika hisnande varje gång jag sa det, och jag växte mig ännu större varje gång jag tog de orden i min mun. Nu är jag visserligen inte inne på det spåret, men jag läste upp en hel del ämnen, jag byggde upp min självkänsla. Mitt självförtroende. Någonstans ville jag bevisa för alla att jag minsann fan kunde läsa vidare. JAG, kunde det. Men när jag väl insåg att jag inte behövde göra det för någon annan än mig själv. När jag kände att behovet av en slags revansch inte var lika stor, så avtog den viljan om att bli just psykolog.

Förstår ni min poäng? Idag så vet jag om att jag kan göra exakt vad jag vill. Inom rimliga gränser, jag kan med största säkerhet inte bli bättre på fotboll än Zlatan och jag kommer inte att bli astronaut. Men det har jag ju heller aldrig velat.

Så, vad gör man för att våga? Man gör sig av med alla skitpersoner som ifrågasätter ens förmåga eller val i livet. Steg ett. Jag hade inte gjort det jag gör idag, eller varit här om jag hade haft människor som inte hade varit hundra procent bakom min rygg. Man gör saker som skrämmer en, och detta är någonting jag bär med mig hela, hela tiden. Efter en lång tid av depression blev jag.. Folkskygg. Jag tyckte att det var så extremt jobbigt att mingla, prata med folk. Stå i centrum. Ni som känner mig idag kan nog inte ens föreställa er det, att jag av alla tyckt att det var jobbigt. När jag fick frågan om att jobba på ett event så kände jag att "ÅH, det hade jag velat.. Men." Men vad, frågade jag mig själv. Den dagen bestämde jag mig för att jag inte ville vara en sån person som tackade nej till något jag ville för att jag var rädd. Det var en rädsla jag behövde överkomma och sedan dess, är allting som skrämmer mig någonting som jag vill göra. Att skriva, är till exempel jätteläskigt men det är ju det jag vill göra. Så då måste jag.

Jag vet att det inte funkar så för alla. Men för mig har det hjälpt oerhört mycket bara genom att ändra mitt tankesätt kring saker som kan verka väldigt små och enkla. Om man ser sina rädslor som hinder, så kommer man heller aldrig att växa, våga utmana sig själv eller ta sig dit man vill. Med andra ord, ser jag rädslor som någonting riktigt nice jag vill överkomma. Jag är höjdrädd som ett as, men har bestämt mig för att hoppa fallskärm innan 2018 är slut. Lite mental förberedning behöver jag allt, ändå. Förr, var jag hissrädd och gick tio våningar upp till jobbet varje dag till Hannah frågade mig "vad är du rädd för?" och jag svarade "att fastna såklart." Efter att hon sagt "men du kommer ju ut någon gång, du kommer inte att dö där inne direkt." Så har jag tagit hissen varje dag utan att tveka, för hon hade ju rätt.

Det går att applicera på precis allting. Idag om jag träffar en kille till exempel jag vill se igen så kunde jag inte bry mig mindre om jag säger det och inte får samma respons jag önskade. För vadå, tyckte han inte att det var så himla härligt nä, då kanske han inte var så himla härlig som jag trodde heller.

Sorry för muppig självhjälps-text men ibland är de enklaste påminnelser just vad man behöver.

Likes

Comments

Först och främst, vill jag återigen inleda med att tacka om jag inte gjort det nog, om jag ens kan göra det. Att skriva är det jag vill göra, och att jag får den kärleken av er som läser tillbaka gör att jag känner någonting jag letat efter så länge. Att detta, är exakt och precis och alla synonymer till "exakt" som finns, just det jag skall göra. Tack för mail (som jag verkligen skall svara på alldeles strax), tack för sms, tack för ALLT. Ni fattar inte. Och så roligt att mitt inlägg "En kärlekshistoria eller inte i några delar - Del 1" blev läst och uppskattat. Läs det HÄR. Jag håller på och filar på del två, men jag håller lite på den tillsvidare.

Och även tack till @Oliviahageus , som jag är så otroligt glad över att ha träffat. Hon kommer att bli, är, en viktig del av mitt liv och har fått mig att våga göra det jag vill. Hon gav mig den sista knuff i ryggen jag behövde. Men ni läser redan hennes blogg hoppas jag, för hon är en jävel på att skriva. Så ofantligt bra.

-

Som ni förstått kanske så är jag på Rörö, jag tänkte förklara min kärlek mer till ön i ett annat inlägg eftersom den är oändlig. Men det är en ö i Göteborgs norra skärgård där jag i princip vuxit upp. Min Farmor och Farfar har varit permanent bosatta här sedan -97, och det bor ca 290 personer på ön. Det är min safe zone. När allting annat stormat har denna platsen symboliserat lugn och trygghet, och jag är evigt tacksam för att jag fått ha en plats som denna att fly till, komma till och resa till. Det är ett sant privilegium. Här luktar det fisk i hamnen, här möter man bilar där barn sitter i knäet på en vuxen och äldre herrar som kör flakmoppe till och från Ica. Barn springer på bryggorna i orangea flytvästar och inga lagar behövs eller finns för det är bara kärlek och vila. Det är så litet här, det som finns är Rörö boa, som jag sitter på just nu och ett ICA. Ingen har liksom fått ta den här platsen ifrån mig, ingen har besudlat den. Den är ren.

I år stängde den enda restaurangen som fanns, men förhoppningsvis öppnar något nytt. Då det är en kristen ö serveras ingen alkohol någonstans. Här har jag fått ärrade ben och ett fixat hjärta sedan jag var tre år gammal. Här har midsommar blivit det heligaste i världen för mig och så snart jag tar ett steg på ön så är jag komplett. Jag var lite rädd för att åka hit, själv. Eftersom jag inte varit själv på länge. Men sekunden jag påbörjade den sex timmars långa färden hit från Stockholm så blev jag alldeles varm inuti. Jag var på väg dit jag behövde komma. När jag steg på den andra färjan från Öckerö och hit och stod med full blåst i ansiktet, med solen i ögonen och saltvatten som blev prickar som glänste på min hud så blundade jag och kände sådan fantastisk lycka. Allt blir okej. Det blir verkligen det. I perioder blir allting hemskt, i perioder fantastiskt och i perioder bra. Men allting, blir okej hur banalt det än må låta.

Jag ville bara titta in och säga hej, jag har massa inlägg förberedda för er och för mig. Jag skall ta lite påtår och sen bege mig ner mot havet för att fortsätta skriva, svara er, läsa och bara njuta.

Allt gott. <3


Utsikt från balkongen från en av de två lägenheterna i farmor och farfars hus. Här satt jag imorse, drack te och började skriva i min nya dagbok.

Likes

Comments

I ögonvrån kan jag se hur han desperat försöker fästa sin blick vid min. Jag vet inte vad det är han tror att han kommer att få se. Vi har ju redan tittat på varandra så många gånger nu, minst femhundra. Vad är det där han söker som han inte redan sett? Han söker min blick, vad är det han undrar. Jag blundar och drar in doften av hans hår. Det luktar inget så specifikt, det luktar bara som om man vill stanna, och av honom. "Vad tänker du på?" frågar han. Det vill han inte veta, han vill inte det. Eller jo kanske, men jag vågar inte säga något. Jag vågar knappt andas.

Han vill veta vad jag tänker på, han vill veta att jag tänker på honom. Det gör jag också, men det får inte han veta. "Ingenting." svarar jag och drar honom närmare mig så jag slipper möta hans blick, ingenting alls. Jag har honom så tätt intill mig nu att det inte går att urskilja våra hjärtslag. Våra slag avlöser varandra perfekt, i en perfekt otakt som skapar en illusion av att det är ett enda långt slag. Jag passar på att vara kär en stund till, för snart tar det slut Det är elfte gången vi ses och han har tagit initiativet varje gång, men ändå kan jag inte förmå mig själv att svara någonting annat, än "ingenting". Tystnaden emellan oss växer, den är inte obekant men jag måste bryta den snart för det är min tur att säga någonting nu och det finns regler. För varje sekund som går blir det konstigare om jag säger något. "Har du tänkt på det här med hur konstigt det är att vara ihop med någon?" säger jag. Idiot. "Ingenting" hade räckt gott och väl.

"Va? Hur menar du?", frågar han nästan i falsett, och tar bort armen som vilade kring min nacke Fy fan, vad han låter dum. Känslor gör folk så förställda. Så märkliga och olikt allt annat man känner till. Men det gör ingenting för hans ljusa lockar luktar hemma. Nu vill han se mig in i ögonen, och jag har inget val för nu försvinner alla regler. "Ja, eller alltså. Man har ju knappt koll på sig själv. Hur skall man då kunna veta att man kan ge något till någon annan. Fattar du?" Jag förstår inte ens själv vad det är jag pratar om. Så hur skall han göra det, det kommer han aldrig att göra. Men det är ju det här jag menar. Jag är mer ambivalent än Juni. Måste vi bestämma någonting, måste vi veta vad vi känner, måste vi vara konstant eller måste det det finnas annat än lust. Det är inte direkt svårt att hålla ögonkontakt egentligen, så jag ser honom i ögonen tills han viker av med blicken. Han slår ner den mot handflatorna som vilar i sitt knä. På byxbenet hittar han något osynligt han låtsas ta bort.

"Jag fattar inte dig", konstaterar han. "Nej men vadå, allvarligt. Vem fattar något?" svarar jag. Mina svar är inte tillräckliga, och allt jag vill är att linda hans lockiga hårslingor kring mina fingrar. Hans ögon glittrar när han ser på mig, och blodet kokar under huden. Han är kär i mig, det förstår jag. Undrar om det inte är så att hans hår doftar kärlek. "Ditt hår luktar så gott" säger jag. Han kollar på mig som om jag vore dum i huvudet, men jag är van. "Men vad vill du, med detta? Med oss?" frågar han och jag märker att jag inte har många chanser kvar på mig att svara nu. Det är ju egentligen vad han frågat hela tiden varje gång och alltid men jag har låtsas inte förstå. Jag vet så väl att det bara är elfte gången vi ses, men han vet inte att jag blivit kär i hela honom vid varje gång av dessa femhundra gånger vi sett på varandra. Möter hans blick igen. Femhundratre kanske.

Sätter mig upp mot väggen och det är löjligt obekvämt med min nakna ryggrad mot den räfflade tapeten, men hela situationen är obekväm så ingenting känns bra ändå. Kollar upp i taket, kollar ner i golvet. Vrider på mig. Ser hur hans favorittröja ligger slängd på golvet och jag älskar människor som gör sådär. Slänger något de älskar på golvet. Det finns ingen annan tröja jag vill bära, för resten av mitt liv. Han suckar frustrerat, allt oftare. "Kan du inte stanna här inatt då?" frågar han. "Jag måste nog gå nu", säger jag innan han knappt andats ut igen. För jag måste nog gå, jag kan väl inte bara ligga här och bli kär. Inte kan jag heller bara ligga där och låta honom bli kär i mig på det här viset. Det är så urbota dumt och jag vet så väl hur det blir, det finns så många söta tjejer och jag skall se till att han tar sitt förnuft tillfånga. Kan jag inte rädda mig själv så kan jag ju försöka med honom.

Om jag blundar så existerar inte han längre, inte vi. Vi är bara de minnen vi skapat tillsammans. Det gör det enklare att gå när vi inte längre finns. Jag måste göra slut på oss. Så jag kysser honom på pannan och drar med tummen längs hans nyckelben och jag vet om att det inte är sista gången jag gör såhär mot honom eller mig.
-

Det är svinläskigt med fiktion. Eller, allt kan inte vara 100% fiktion, ni fattar. Man skriver med sina egna känslor och upplevelser som yttrar sig i olika former och skepnader. Men det är obehagligt att låta fantasin vandra fritt och jag vet fan inte vad detta är men det var bara något som behövde komma ut. Om ni uppskattar så blir jag mycket glad och om ni inte gör det så kommer jag ändå skriva klart historien för jag skall bli en sån nu, som gör klart saker.


Bild från Pinterest

Likes

Comments

Så känner jag lite nu. Nu blir det så bra att få åka bort imorgon. Mitt tåg går supertidigt och jag ser redan fram emot att köpa nybryggt kaffe i bistron och lyssna på senaste avsnittet av Alex & Sigge. Hatar mer än något annat att gå upp på morgonen men ahhh, den stunden när man väl är vaken och allt är tyst och stillan. Mhm. Mina fötter behöver vila från klackskor och skavsår. Min kropp behöver sitta still en stund. Måste landa lite i allt som sker just nu, alltså positiva saker.

Jag och @sannasrum har ofta pratat om just det här med att vara introvert samtidigt som en stor del av en är extrovert. Det blir liksom en krock som gör att man tar ut sig helt fullständigt socialt i umgänge med andra människor, sen behöver man vara själv ett tag för återhämtning. Men umgänget i sig ger en så mycket energi att man behöver det. Är det nåt som min framtida partner måste fatta, så är det verkligen den grejen. Jag behöver andas. Så nu behöver jag vara ensam lite för att orka vidare, eller hur man skall säga.

Har umgåtts med folk i månader. Är liksom social 24 timmar om dygnet. Men jag klagar inte. Bara konstaterar och så. Förresten, så jävla avundsjuk på alla som är på Way out west men vem är inte det? Jag skall dit nästa år den saken är säker.

Tänkte passa på att visa tre fynd jag gjorde i Falkenberg. Fick akut dille på sjalar och det.. spårade ur lite. Tycker om alla så mycket men har faktiskt inte burit någon av dem. Det är typ svårt med sjal. Haha. Fiiina va?

Köpte även en ny dagbok idag. Min förra är nästan slut, eller var säger man. Färdigskriven? Full? Denna kändes som om den ger mig rätt feeling liksom. Sånt är viktigt för mig. Älskar folks knäppa egenheter och en av mina är typ att saker måste vara perfekt. Kan inte äta om det är något dåligt på tv. Kan inte koncentrera mig om typ jag är för kall, eller varm. Kan inte fokusera på en film om en lampa är tänd jag stör mig på osv. Så när jag skriver måste det vara på bra papper, och med en bra penna!

Likes

Comments